Inskickad av: Sir Göte  Privata kommentarer: gote_borgare@hotmail.com

Förord.

Som du ser är detta del sex, och har du inte läst tidigare delar ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse.


Med darrande händer tar hon upp en grön klänning med blommor på, men den visar sig vara en storlek för liten.
– Det gör inget, kvittar Karin, jag kan ha den ändå.
– Prova den andra i stället.
Försiktigt tar hon upp en vit spetsklänning utan ärmar, med vid knäkort kjol och rosa volanger. Det är en sådan där kjol med flera lager styva underkjolar som gör att den står ut nästan som en liten fallskärm. Hon håller den framför sig, och jag ser att hennes ögon blir stora som tefat och nästan ramlar ur huvudet på henne.
– Åh, Göte. Så underbar. Så vacker. Så, så ... Göte, vad ska jag säga. Jag ...
Så kommer tårarna rinnande.
– Prova den vet jag.
– Jag ... jag vågar inte, snyftar Karin.
– Jamen lilla vän, det är ju bara en klänning.
Försiktigt lägger hon klänningen på sängen innan hon kramar mig hårt och viskar:
– Åh, Göte. Hur ska jag kunna tacka dig?
– Det har du redan gjort, genom att lita på mig och älska mig, svarar jag allvarligt. Du får tacka Johan i stället. Det var han som skickade hit klänningarna.
– Jaa, det ska jag göra. Han ska få en kram, och en puss, viskar Karin medan hon rodnar.

Först förstår jag inte riktig hennes reaktion på klänningen, men så kommer jag att tänka på att hon ju är en enkel torpardotter från ett fattigt 1700-talshem. Frågan är väl om dom ens hade mat för dagen alltid.
På den tiden hade väl knappast rikemansbarnen sådana klänningar ens. Det var nog bara förunnat adeln och riktiga prinsessor.

– Prova klänningen nu.
Försiktigt, som om den var gjord av spindelväv lyfter hon upp klänningen, men hon blir inte klok på dragkedjan som sitter i ryggen.
– Hur gör jag för att knäppa upp den?
Stackars liten, hon låter alldeles förtvivlad. Ja, det är ju förståeligt. Det fanns ju inga dragkedjor på 1700-talet.
– Så här, och så drar jag ner dragkedjan med ett ”Zzzipp”.
– Gick den sönder nu, flämtar Karin och ser helt förskräck ut.
– Nej, man ska göra så. Prova den nu.
Oändligt försiktigt tar Karin på sig klänningen och medan hon håller undan sitt hår drar jag upp dragkedjan i ryggen.
– Försiktig Göte, akta klänningen, flämtar hon fram.
Jag skrattar bara åt henne.

Klänningen sitter som gjuten på henne och hon blir verkligen vacker. Söt var hon innan, men nu är hon en riktig skönhet. Jag lägger armarna om henne, lyfter upp henne från golvet och snurrar runt ett par varv med henne i famnen.
– Akta klänningen Göte, piper hon.
– Lugn älskling, den tål mycket mer än du tror.
– Nej. Snälla. Knäpp upp den.
Jag drar ner dragkedjan, och Karin krånglar sig väldigt försiktigt ur klänningen, viker ihop den och lägger den på en stol, innan hon slänger sig om halsen på mig och kramar hårt medan hon viskar:
– Jag älskar dig Göte. Älska med mig.
– Klä av mig då.
Snabbt sliter Karin av mig kläderna och jag skrattar:
– Mina kläder är du minsann inte rädd om.
Hon svarar inte utan knuffar bara ner mig på sängen varefter hon slukar kuken direkt.
– Upp och rid, älskling. Det blir bara en vända i natt, sedan är det sovdags.

Som vanligt tar det inte lång tid innan Karin får sin efterlängtade orgasm, och hon skriker till högt och gällt.
Jag hade tänkt att det skulle få vara bra med att det gick för henne, men nu känner jag att det skulle vara gott att få spruta, så jag lägger bara Karin bakåt, lyfter upp hennes ben på axlarna, och medan jag stödjer mig på raka armar pumpar jag bara på.
Som vi ligger nu kommer jag rejält långt in så jag ”går i botten” vid varje stöt, och Karin stönar:
– Ah, åh, aj, åh, åh, aj.
Så fortsätter hon, men hon gör små motstötar också så jag tror inte det är så farligt.

Nu känner jag att jag snart kommer så jag ökar takten ytterligare och precis innan jag sprutar gnäller Karin:
Göte, älskling. Jag kommer. Jag ... Iiiii.
Mina spermastrålar ackompanjeras av hennes orgasmskrik, och totalt utmattad sjunker jag ihop över henne medan jag andas häftigt.
När jag har hämtat mig lite tittar jag på Karin som fortfarande ligger under mig med ett litet lyckligt leende på läpparna.
– Kom älskling, viskar jag medan jag drar upp henne i rätt ända av sängen.
– Göte, du är så snäll mot mig, mumlar Karin medan hon lägger sig tillrätta i min famn och trycker sig hårt mot mig.
Jag somnar inom några sekunder så jag hinner inte ens fråga om hon stannar hos mig i natt.

När jag vaknar ligger hon i alla fall jämte mig, och när jag nyvaket kisar på henne ser jag att par blåa glittrande ögon och ett lyckligt leende. Det är minsann skillnad på det fullkomligt uttryckslösa ansikte jag såg dom första gångerna när hon tittade på mig, och jag känner att jag blir riktigt varm inom mig.
– Karin, älskling, viskar jag. Följer du med mig till kyrkan i dag?
Jag känner att hon bli alldeles stel och börjar darra innan hon svarar:
– Men Göte, jag är rädd för prästen.
– Prästen är snäll, Karin, men jag vill inte tvinga dig.
Hon kramar mig hårt och länge innan hon svarar:
– Jag följer med för att jag älskar dig, och för att du är så snäll mot mig.
– Jag hade tänkt att du skulle ha din nya klänning på dig.
– Vågar jag det? Den är ju så fin.
– Det är därför du ska ha den.
– Jamen, alla kommer att titta på mig.
– Ja, och undra vad du är för en söt flicka.
– Jag är rädd, Göte.

För att få henne på andra tankar hojtar jag:
– Sist ut i köket är en potta. Och så sticker jag iväg.
När jag kommer ut i köket ser jag Karin tona fram med ett spjuveraktigt leende på läpparna.
– Hör du din rackarunge, det där var fusk, skrattar jag.
– Nej, det var det inte alls, fnittrar hon. Du låg närmare än mig så det var du som fuskade.
– Det där ska du få tillbaks för.
Jag försöker hålla mig allvarlig, men lyckas dåligt.
– Tvätta och raka dig så dukar jag fram, fnittrar hon förtjust.

Medan jag rakar mig frågar Karin allvarligt:
– Göte, vad är en ”näbbgädda”?
– Det är en fisk.
– Du kallade ju mig för näbbgädda.
– Ja, det gjorde jag, för det är du.
– Jamen, jag är väl ingen fisk?
– På sätt och vis är du det.
– Hur då?
– Du är född i fiskarnas stjärntecken.
– Var det därför du kallade mig näbbgädda?
– Nej, det brukar man kalla unga uppnosiga tjejer också.
– Hi, hi, hi. Jag är inte alls ”uppnosig”.

Efter rakning och tvätt är det bara att sätta sig vid dukat bord, och det är jag inte bortskämd med precis. Jag kommer verkligen att sakna henne om jag lyckas med att få henne att gå över till ”andevärlden” som jag har tänkt.
Jag känner att jag är kluven. Ska jag ha kvar henne som älskarinna och ”passopp”, eller ska jag låta henne gå dit där hon hör hemma?

När vi har dukat av efter maten tvättar jag Karins hår, och när det har torkat får hon sätta sig på en stol och jag börjar kamma henne. Det är inte så lätt för hon är ganska tovig i håret, men det kanske inte är så konstigt efter 250 år.
Jag har ingen hårborste så det får duga med klädborsten, och jag ser att hon njuter av det jag gör.
Efter en lång och noggrann borstning glänser hennes hår nästan som guld, och jag gör ett hårband av det vita skärpet som hörde till den gröna för trånga klänningen.
Jag lägger skärpet högt uppe i pannan på henne, över hårfästet, och låter det gå ner bakom hennes öron. Så knyter det med en rosett under håret i nacken, varefter det får hänga ner på ryggen.

I paketet där klänningarna låg, ligger också ett par vita sockar och ett par vita sandaler. Sandalerna är lite stora, men det löser jag genom att göra ett extra hål i remmen.
När hon har fått på sig dem säger jag:
– Sådär älskling, hopp i klänningen.
Väldigt försiktigt tar hon på klänningen. Som om hon var rädd för att den skulle rämna direkt om hon tog för hårt i den, och jag kan inte låta bli att småskratta lite åt henne.
– Skratta inte Göte, piper hon, hjälp mig att knäppa i stället.

Jag sätter mig på stolen, och när jag drar upp dragkedjan ser jag noga till att håret och ”hårbandet” inte fastnar. Sedan väder jag henne ett halvt varv och drar henne intill mig.
– Akta klänningen Göte, flämtar hon fram.
Jag skrattar bara åt henne, och för upp händerna under klänningen, och medan jag klappar henne lätt i den bara lilla rumpan viskar jag:
– Nu får du inte böja dig för långt fram i dag för då ser folk hela din lilla gulliga rumpa.
– Göte, låt bli. Akta klänningen, piper hon medan hon rodnar.

Jag går in i storarummet och tar ner en ganska stor spegel som hänger på väggen för att Karin ska få se sig själv. Det är ingen helkroppsspegel med den får duga.
Karin tittar förvånat i spegeln medan hon vrider och vänder på sig. Till slut säger hon med darrande röst:
– Är det jag? Göte, är det verkligen jag?
– Javisst. Vem skulle det annars vara?
Jag är uppriktigt förvånad.
– Men ... Men, så vackert. Göte, du luras väl inte nu?
Hon verkar helt förtvivlad.
– Nej, naturligtvis lurar jag dig inte, hur i all sina dar skulle jag kunna det. Det är du, Karin!
– GÖTE, tjuter Karin i högan sky. Jag älskar dig!
Och så slänger hon sig om halsen på mig och kramar hårt medan glädjetårarna rinner.
– Nej, snyftar hon. Jag får inte fläcka ner klänningen, men jag är så glad. Göte, jag älskar dig såå mycket!
Jag vet inte vad jag skall svara men jag tänker:
– ”Hur kan någon bara bli så lyckligt glad över en gammal avlagd klänning.”

Nu är det dags att dra sig till kyrkan och eftersom Karin är så nervös tar vi bilen fast det inte är så långt att gå.
När vi kör ser jag att Johan är ute i trädgården så jag stannar och ropar:
– Johan, kom hit och titta på Karin.
– Nej, gnäller Karin, jag vågar inte.
Men när Johan kommer går hon i alla fall ut och niger djupt medan hon blygt säger:
– Goddag Johan.
– Hejsan, svarar han medan han förvånat tittar på henne, och så fortsätter han:
– Du var då det sötaste lilla spöke jag har sett.
Så inser han vad han har sagt, och rodnande säger han snabbt:
– Förlåt, det var inte meningen att jag skulle säga så, men jag blev bara så förvånad.
– Det gör inget, kvittrar Karin. Jag vet att jag är ett spöke.
Johan ser bara generad ut, så Karin fortsätter:
– Tack för klänningen och skorna Johan, du är jättesnäll. Och så slänger hon sig om halsen på honom och kramar rejält.
Johan står bara rätt upp och ner som en pinne och vet inte vad han ska göra eller säga.
– Hon tål att ta i Johan. Det är ingen fara, skrattar jag.
Försiktig lägger han armarna om henne och kramar lätt.
– ”Hur blev det med pussen, Karin”, tänker jag.
– Göte, piper Karin till, och Johan släpper taget i ren förskräckelse.
Efter en snabb blick på mig ger hon Johan en lätt puss på kinden och jag ser hur han rycker till.
När Karin släpper taget och kommer tillbaka till mig stammar Johan fram:
– Karin, du är ju så vacker som ... som ... som en liten ängel!
– Tack, viskar Karin och niger igen medan hon håller hårt i mig.

När vi parkerar utanför kyrkan ser jag att Pelle står på kyrkbacken och hälsar besökarna välkomna, och nu är det Karins tur att vara spänd och stel som en pinne i kroppen.
– Göte, jag är rädd, gnäller hon medan hon darrar.
– Du behöver inte vara rädd för prästen, svar jag och kramar om henne tröstande.
– Jag vet att du har sagt det, men jag är rädd ändå.
– Vill du inte gå in så slipper du.
– Håller du om mig?
– Det vet du, älskling.
– Då vågar jag nog.

När vi går uppför kyrkgången tittar Pelle på oss, och jag skakar sakta på huvudet.
Han fattar direkt och vänder ryggen åt oss medan han pratar med ett par andra kyrkobesökare, så vi kan smita in i kyrkan i lugn och ro.
Väl inne tar vi varsin psalmbok och sätter oss i en tom bänkrad, ganska långt bak. Det är inte så många församlingsbor här, så plats finns det gott om.
Vi får många nyfikna blickar på oss, och det märker Karin också, för hon viskar förtvivlat:
– Göte, varför tittar dom så på oss.
– Dom undrar säkert om det har kommit en ängel på besök i kyrkan i dag.
– Skämta inte om sådant i Guds hus, flämtar Karin helt förtvivlad.
– Ska jag säga till dem att du är ett spöke då?
– Göte, piper Karin. Säg inte så. Jag lämnar dig då.
– Ja, gör du det, så kommer dom verkligen att få något att prata om vid nästa kafferep.
Mer hinner vi inte säga innan Pelle visar sig.
Jag försöker slappna av så gott det går i den obekväma träbänken, men Karin sitter spikrak och spänd hela tiden medan hon lyssnar noga på vad Pelle har att säga.

Efter högmässans slut vill Karin gå, men jag säger till henne att vi ska vänta tills dom andra har gått ut.
Alla kyrkobesökarna tittar nyfiket på henne medan dom går ut, och jag förstår att hon helst skulle vilja ”försvinna”, men hon sitter snällt kvar medan hon kramar min hand hårt.
– Vågar du prata med prästen nu, frågar jag medan jag kramar henne lätt.
– Jag tror det, viskar hon tillbaka.
När vi kommer ut står dom sista besökarna fortfarande kvar och pratar med Pelle, och när han tittar på oss nickar jag sakta.
Vi stannar utanför kyrkdörrarna tills dom andra går, och när vi går fram till Pelle säger han vänligt medan han räcker fram handen:
– Tack för att ni kom, Karin och Göte.
– Tack själv, Pelle, svarar jag och skakar hans framsträckta hand.
– Tack, pastorn, säger Karin tyst medan hon tar i hand och niger djupt.
– Vad tyckte du om min predikan, Karin?
– Den var väldigt fin, svarar hon tyst.
– Är hon alltig så tyst, frågar Pelle medan han tittar på mig.
– Nejdå, hon kan skrika riktigt ordentligt ibland, skrattar jag.
– Men Göte då, flämtar Karin fram och blir knallröd i ansiktet.
– Det är inget farligt, Karin, skrattar Pelle. Nu för tiden kan man prata med en präst som med vilken annan människa som helst, men vad tyckte du om predikan då, Göte?
– Ja, bättre har jag väl hört, men man får väl inte begära för mycket av er lantisar.
– GÖTE, tjuter Karin förskräckt medan hon hoppar högt, vad säger du till pastorn???

Jag ser att Karin helst vill försvinna från jordens yta så jag lägger armen om hennes axlar och kramar ömt medan jag böjer mig ner och viskar:
– Jag älskar dig Karin!
För första gången svarar hon inte, men blir om möjligt ändå rödare i ansiktet.
Pelle bara skrattar innan han klappar Karin lätt på kinden och säger:
– Bara lugn Karin lilla. Jag är bara en vanlig människa och man kan faktiskt skoja och säga så till mig, utan att jag tar illa vid mig, fast jag är präst.
Karin vet väl inte vad hon ska tro, för hon darrar som ett asplöv medan hon tittar från Pelle till mig och tillbaka flera gånger.

– Nej. Jag ser att klockaren vill stänga och gå hem, så det är väl bäst att jag smiter in så jag inte bli utelåst, skrattar Pelle. Kan jag komma ner och prata en stund i eftermiddag i stället.
– Vad säger du, Karin? Ska vi ha prästbesök i torpet?
– Ja, om du vill, viskar hon knappt hörbart.
– Passar det om jag kommer vid tretiden.
– Vad säger du Karin?
– Jag vet inte, piper hon förskrämt.
– Har du kraft så det räcker?
– Jaa. Annars kan jag hämta.
– Vågar du då?
– Ja.
– Vill du då?
– Jag tror det, svarar hon med en skrämd blick på Pelle.
– Vad säger man då?
– P, pastorn är välkommen.
– Tack lilla vän, svarar Pelle allvarligt och klappar henne lätt på kinden.
Och så fortsätter han skrattande:
– Och du ska vara snäll mot stackars Karin, Göte.
– Det är jag, och jag älskar henne också ska du bara veta, svarar jag allvarligt.
– Ja, jag har förstått det. Och du älskar honom. Eller hur, frågar han den alltjämt rodnande Karin.
– Ja, pastorn, piper hon vettskrämt.
– Då ses vi vid tretiden, hojtar Pelle och går mot kyrkan men i dörren stannar han och säger allvarligt:
– Vet du att du ser ut som en liten ängel, Karin?
Sedan försvinner han in i kyrkan, som klockaren genast låser.
Jag tittar på Karin och ser att hon ser alldeles chockad ut. Det var nog det sista hon hade väntat sig att en präst skulle säga till henne.

I bilen hem säger jag:
– Ska vi älska när vi kommer hem?
Inget svar, men Karin ser väldigt fundersam ut.
– Karin.
– Ja! Vad sa du?
– Väldigt vad du var långt borta i tankarna.
– Ja, jag tänkte på pastorn.
– Jasså, har du gått och kärat ner dig i honom nu också.
– Nej, piper Karin, det har jag inte alls gjort. Jag älskar bara dig!
– Jag tror dig inte.
– Göte! Jag ... Det är säkert. Jag ... Men Göte du får inte säga så! Du skrämmer ju livet ur mig. Jag trodde ju att du menade allvar.
– Jag älskar att retas med dig.
– Fy på dig, Göte. Jag tänkte bara på att han nog är snäll i alla fall.
– Ja, det är han. Hörde du vad jag frågade dig om?
– Nej. Förlåt mig.
Jag ler bara till svar.
– Ja, gärna.
– Jag har ju sagt att du inte får läsa mina tankar, säger jag med sträng röst.
– Förlåt Göte. Jag kan inte hjälpa det. Jag ... Men Göte, men du får ju inte skrämma mig så har jag ju sagt. Nu trodde jag att du var riktigt arg på mig.
– Jag är ledsen älskling, men jag kan inte låta bli bara.

När vi har kommit in hojtar jag.
– In i sängen med dig för nu ska vi älska, och så daskar jag till henne i rumpan.
– Akta klänningen, piper Karin, vettskrämt.
– Äsch, den gamla trasan.
– Trasa! Det är ingen trasa! Karin riktigt fräser fram orden medan hon stampar med foten i golvet.
För första gången sedan jag träffade henne förstår jag att hon är riktigt arg.
– Snälla söta Karin, jag bara retas med dig.
– Du får inte säga så om klänningen, Göte. Den är det finaste jag har hört talas om. Hjälp mig att ta av den. Försiktigt!
Jag drar ner dragkedjan och Karin krånglar sig försiktigt ur klänningen innan hon viker ihop den och lägger den i en av byrålådorna som är tom. Sedan slänger hon av sig sandalerna och sockarna innan hon skrattande studsar upp i sängen och hojtar:
– Kom och älska med mig nu då!
– Kommer strax älskling.
Jag tar och skriver: ”Var vänlig stör ej!” på en lapp som jag sätter på ytterdörren. Johan får vara hur trevlig som helst, men nu vill jag inte bli störd.

När jag kommer in i sovrummet ligger Karin på sängen med benen brett isär och ler förföriskt.
Kvickt slänger jag av mig kläderna, knuffar till henne och säger:
– Dra ihop benen älskling, först ska vi kela lite.
Jag lägger mig halvvägs över henne och kysser henne djupt och hon svarar villigt.
Efter kyssen lägger jag mig på rygg och Karin lägger sig tillrätta på min arm, varefter hon sakta smeker mig över bröstet, ner över magen till min halvstyva kuk, som hon runkar sakta.
Medan hon ler mjukt viskar hon:
– Jag älskar dig Göte.
– Hur kan du älska mig när jag är så dum och bara retar och skrämmer dig.
– Det gör inget. Jag vet ju att du inte menar det.
– Jag älskar dig också.
– Ska jag suga dig?
– Så att du får kuken i fittan fortare?
– Kan du läsa mina tankar nu!?
Karin låter helt bestört.
– Nej, men jag börjar känna dig nu, kåtis.
– Ja, jag vill att du älskar med mig.
Jag skrattar bara, och tänker.
– Jaa, kvittar Karin och slänger sig över kuken.
Eftersom hon sätter sig mellan mina ben kommer jag inte åt henne, men det bryr jag mig inte om. Hon ska nog hinna få vad hon tål innan prästen kommer.

När det närmar sig kulmen säger jag inget, men Karin märker det ändå, för hon mumlar:
– Ja, kom Göte, kom bara.
Med ett stön kommer jag i långa sprut, och Karin sväljer utan att varken söla eller blinka. Duktig flicka.
När hon inte får ut mer kryper hon upp och lägger sig på min arm, kramar mig och viskar:
– Jag älskar dig.
Jag känner mig alldeles varm inom mig och kramar tillbaka innan jag svarar:
– Jag älskar dig, mitt eget lilla spöke.
Så ligger vi och bara håller om varandra en stund innan jag frågar:
– Är det din tur nu?
– Ja tack, om du vill.
– Då får du rida.
– Ja, gärna.
Kvickt hoppar hon upp och spetsar sig på kuken som har rest sig igen, och jag tänker:
– ”Fan, det var länge sedan jag var så lätt i kroppen.”

Karin skumpar på medan jag bara ligger och njuter. Medan jag tittar beundrande på hennes unga kropp tänker jag:
– ”Undrar vad hon ser hos mig egentligen? En halvgammal nästan utsliten gubbe”.
Trots att hon är mitt uppe i kärleksakten, ”hör” hon tydligen mina tankar, för hon mumlar:
– Du är så snäll mot mig. Du är så snäll mot mig och jag älskar dig.

Jag förstår att orgasmen närmar sig för Karin, och för att öka på hennes njutning ytterligare smeker jag henne bröst, och sekunderna innan det går för henne tar jag tag om hennes smala midja och lyfter och trycker ner henne i en allt snabbare takt. Jag känner hur kuken ”går i botten” vid varje stöt, men jag tror att hon bara njuter av det för hon gör inget för att hindra mig.

Troligen vet hon inte var hon ska göra av händerna, eller så är det omedvetet, för hon för upp händerna bakom nacken och lyfter sitt hår medan hon lutar huvudet bakåt innan hennes obligatoriska orgasmskrik ljuder.

Häftigt flämtande sjunker hon ihop över mig, men eftersom jag har gett mig katten på att hon verkligen ska få så mycket hon orkar denna gången, reser jag mig upp och lutar mig framåt så att hon blir liggande på rygg under mig. Jag lyfter upp hennes ben på axlarna, tar tag om hennes smala midja och börjar knulla henne i långa hårda tag.
Jag knullar henne så häftigt att hon åker fram och tillbaka i sängen och stötvis flämtar hon fram:
– Ak-ta mig Gö-te, du knul-lar i-hjäl mig!
Jag småskrattar för mig själv, för jag tror att det är första gången hon använder ordet ”knullar”, men jag låter inte hindra mig av sådana småsaker, utan kör på i en allt snabbare takt.
Karin håller krampaktigt i lakanet, och medan hon åker fram och tillbaka flämtar hon fram:
– Gö-te, jag äl-skar dig. Jag äl- ... Iiiii.
Ett nytt orgasmskrik ekar i rummet och Karin sjunker ihop framför mig.