Inskickad av Gusten

Trappuppgången var bred och hög och det ekade lätt av mina steg. Fyra trappor. Väl uppe tvekade jag lite. Var det rätt dörr? Ja, det var det. Var hon rätt för mig? Svårt att säga men bättre att försöka ta reda på det istället för att backa ur. Jag tryckte på ringklockan. Inte ett ljud. Tryckte igen. Nix den fungerade inte.
Först då såg jag en textad gul notislapp ovanför brevinkastet: "Kom in jag är hemma."
Okej Jag öppnade dörren försiktigt och klev in. Alldeles tyst, inte ett ljud. I hallen hängde några jackor och en lång fuskpäls på stora trägalgar. På ett litet bord stod en telefon och en lång halsduk låg slängd över den. Jag tittade ner på den snygga äkta mattan jag stod på. Fint mönster. Blandade skor, storlek trettioåtta kanske, låg avsparkade i en hemtrevlig hög under jackorna.
"Hallå!", ropade jag neråt den långa korridoren.
Inget svar. Jag tog några steg framåt. Första dörren gick till köket. Det lyste över diskbänken men ingen fanns där. Jag fortsatte. De flesta dörrarna var stängda. Inte ett liv.
"Hallå...?", försökte jag igen.
Inget svar. Jag stod stilla och lyssnade. Det hördes ett svagt ljud från längst ner i korridoren. Jag gick försiktigt närmare. Nu hördes det tydligt, innanför dörren näst längst ner.
Något obestämbart välkänt. Jag knackade. Inget svar. Knackade igen och öppnade dörren långsamt. Vattenånga vältrade sig genast mot mig från kompakt mörker. Konstigt men nu förstod jag vad ljudet var Rinnande vatten från en dusch på full sprutt.
"Hallå!", ropade jag rätt högt in i dimman.
"Heeeej!!!", hördes någonstans i mörkret.
"Jag duschar bara, jag äääälskar att duscha i mörker, det går så bra att tänka då!"
"Hej!", ropade jag tillbaka.
"Jag är strax klar, vänta i köket, det finns nybryggt kaffe, du hittar."
"Okej."
Jag stängde dörren försiktigt och gick tillbaka till köket. Hittade en snygg vit mugg med små röda och blå blommor på. Kaffet stod på diskbänken, jag hällde upp och satte mig vid köksbordet och väntade. Det var ganska välstädat. På kylskåpet satt några semesterkort och ett foto av henne i vit träningsoverall med ett slarvigt knutet gult skärp. Under köksbordet låg två hantlar och såg ensamma ut.
Efter tio minuter, en kvart kanske, hördes ljud från korridoren och strax dök hon upp i dörröppningen.
"Hej", sa hon och log glatt, "Jag är strax färdig, ska bara blåsa håret lite."
Jag hörde hur hon öppnade och stängde ytterdörren och låste, sedan gick hårtorken igång.
Efter några minuter tystnade ljudet från hårtorken och hon kom in i köket, ledigt klädd i tajta blå jeans och tröja. Det blonda kortklippta håret såg rufsigt och hemtrevligt ut.
Jag reste mig och gick henne till mötes. Vi kramade varandra lite avvaktande, belevat och försiktigt som man gör när man bara träffats en gång tidigare.

Hon lade tankfullt händerna på mina axlar och tittade dröjande på mig med milda ögon.
Hennes nästipp vidrörde min - hon var lika lång som jag, kanske till och med lite längre - och jag kände hennes varma andedräkt.
"Roligt att du kom, jag tycker om det", förklarade hon, log och lade armarna löst om min hals.
Hennes långa kropp tryckte sig lätt mot min och jag kände mig plötsligt svag i knävecken. Vad hur, tänkte hon? Jag kände mig med ens osäker på vad hon hade i tankarna.
Hon utstrålade lugn och nyfikenhet och någonting annat som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Så släppte hon utan vidare taget, svängde runt och öppnade kylen tog fram en flaska vitt vin och ställde på bordet. Ur en kökslåda fiskade hon fram en korkskruv och langade till mig.
"Öppna!", sa hon försvann ut ur köket men var snart tillbaka med två vinglas.
Jag sträckte henne den öppnade vinflaskan. Hon hällde upp och vi satte oss vid köksbordet.
Leende kisade hon genom det vita vinet: "Skål för dig och mig."
Vi hade lätt för att prata med varandra, så en timme eller två flög fort iväg och vinet likaså.

Rätt vad det var, mitt i en mening, avbröt hon tittade på mig som om hon vägde mig och mina tankar
"Det är ju så", sa hon eftertänksamt, "att man besitter olika personligheter och det är först när man får utrymme för dem alla som man mår riktigt bra Alltså, att man törs visa sina olika sidor, att de får näring liksom.
"Du", fortsatte hon, "har lätt för att acceptera olika saker, visst? Och jag tror dessutom att du kanske har din kvinnliga sida ganska nära ytan, eller hur?"
"Mmm...", svarade jag, överraskad av hennes snabba svängning.
Hon lutade sig framåt, fixerade mig och rynkade ögonbrynen onämnbart, men en aning, och sade lågt och koncentrerat samtidigt som hon liksom smakade på varje ord: "Får får jag var mig själv med dig helt och hållet mig? Jag känner att jag behöver det och vill det med dig." Samtidigt tog hon min ena hand i sina och kramade den, som för att få ett positivt svar.
Jag sjönk in i hennes magnetiska blick, kände att hjärtat slog hastigare och att färgen steg.
"Ja", sade jag du får vara dig själv med mig".
Hon log.
"Bra, kom, då vill jag visa dig en sak."
Hon reste sig från bordet, tog mig lätt i handen, ledde mig ut och ner genom den långa, sparsamt upplysta korridoren. Jag såg hennes runda axlar bakifrån under den mörka blodröda stickade tröjan hon hade på sig. Tröjan var lång, gick ända ner och över stjärten som avtecknade sig mot den tjocka ullen när hon gick framför mig.
Så stannade hon, öppnade en dörr och ledde mig in i ett stort rum som nästan saknade möblemang. Mitt på golvet låg en jättestor fyrkantig ganska tjock matta, och vid ena väggen stod en slags kista omgiven av två stolar.
På den motsatta väggen satt en hög och bred spegel. I övrigt var rummet tomt så när som på en slags väggfast ribbstol till vänster om dörren vi kom in genom.
Långa, skira mörka gardiner hängde för fönstren och det var bara blekt månsken som lyste upp den stora salen.
Hon ledde mig fram till mattan. "Här, sätt dig på knä", sa hon och släppte min hand.
Jag gjorde som hon bad och hon vecklade ihop sina långa ben och satte sig mitt emot mig.
Mina knän nöttes mot hennes, och kraftiga runda lår böljade upp mot höfterna.
Hon tog mina händer och tittade leende och förväntansfullt på mig.
"Fint rum, visst?", sade hon och skrattade.
"Jag vill leka nu", fortsatte hon och sträckte på överkroppen så att brösten sköts ut, som en slags signal
Jag fattade inte riktigt vad hon hade i tankarna.
Hennes skugga föll över mig när hon riste på sig och plötsligt kändes hon betydligt längre än mig. Tröjan hjälpte också till att göra henne större.
"Mmm", sa jag lite avvaktande.
"Jag vill leka röda vita rosen", fortsatte hon obekymrad om min tvekan.
Jag såg in i hennes blå ögon som var både lekfulla och svårtydda. Där fanns det där jag inte kunde fånga. Djupt och lugnt.
"Gillar du att brottas?"
Överraskad av frågan svarade jag: "Ähh, ja... menar du att, du och jag?"
"Ja, precis. Det är det jag vill, det är mysigt. Och den som vinner får den andre. Rättvist, eller hur?"
Jag tyckte om henne. Hon hade sådan direkt utstrålning. Mjuk, oberäknelig, spännande.
"Du vet hur man leker röda vita rosen?", avbröt hon mina tankar.
"Det vita laget försöker fånga det röda och tvärtom. Du är det vita laget och jag det röda och du får börja i den ena ändan av lägenheten och jag i den andra. Så smyger vi oss på varandra och den som lyckas fånga den andre och lägga honom eller henne här i boet, på mattan alltså, har vunnit. Fattar du?"
"Fast", fortsatte hon eftertänksamt, "då måste vi ha rep så vi kan binda varandra."
"Rep?", sade jag förvånat.
"Ja", sade hon och tittade forskande på mig.
"Det måste vi ha, vi måste ha rep. Fast, det ger sig Jag ska hämta matchdräkterna, vänta lite."

Hon reste sig och gick bort till den hemlighetsfulla kistan som hon öppnade och tog upp någonting obestämbart byltigt ur. Kom tillbaka med två ganska stora sidensäckar. En röd och en vit, förslutna med var sitt sidenband i samma färg.
"Här!"
Hon räckte mig den vita.
"Jag har handlat till dig och mig."
"Här är din. Fast först måste du ta av dig skjortan, gör det nu!", sade hon och försvann ut ur rummet.
Jag gjorde som hon sagt och satt strax med bar överkropp och väntade på henne. Kände spänningen vibrera inom mig. Brottas? Var hon stark? Hur skulle det gå till? Vad menade hon med att binda varandra? Längre hann jag inte tänka innan hon åter var tillbaka.
"Här får du."
Hon gav mig en rymlig vit t-tröja. Jag tog på den. "Du vit, jag röd, du i min vita t-tröja, jag i min röda stickade." Hon tittade på mig som för att godkänna mig i hennes tröja och nickade lätt.
"Reglerna", fortsatte hon, är så här: "Vi tar på oss det som ligger i säckarna, sedan följer jag dig till din startplats. Där ska du vänta i fem minuter så jag hinner släcka alla lampor och komma till min startplats. Sedan börjar leken. Vi smyger på varandra i mörkret. Till slut kommer vi att mötas och då gäller det att ta den andre. Brotta ner. Och man måste få med sig den andre hit in till boet som fånge. Här på mattan måste man ha sin fånge minst en kvart, utan att han eller hon kan komma undan. Då har man vunnit. Och alltså - om jag fångar dig får jag dig i pris, och om du fångar mig får du mig i pris. Fattar du?"
Jag kände hur nervositeten och spänningen steg.
"Ja, jag fattar", nickade jag och kände att jag darrade.
Vad hade jag nu gett mig in på? Det kändes overkligt. Jag tittade på henne men hon log bara okynnigt som om det här var den självklaraste sak i världen.
"Kom, öppna säcken nu."
Hon tog den av mig, lossade sidenbandet och tömde ut innehållet på mattan. Svart läder och blank metall föll i en hög mellan oss.
Hon sorterade och höll upp de olika delarna för mig och förklarade: "Armband, till handlederna och vristerna bälte till midjan och för att vi inte ska kunna prata med varandra", sade hon och höll till sist upp ett system av läderremmar och spännen för huvudet.
"Oj", undslapp det mig, men hon avbröt kommentarer.
"Och samma för mig", sa hon och öppnade sin röda säck.
"Kom, vi hjälps åt att sätta på."
Hon tog upp de smalare läderarmbanden och bad mig sträcka fram händerna. Så spände hon dem runt mina handleder, noga och ganska hårt, så att de satt stadigt. På var och en satt en kraftig blank metallring fäst. När hon var klar med båda stack hon in sina pekfingrar i ringarna och tittade på mig.
"För rep", sa hon.
Jag nickade att jag fattade vad hon menade.
Hon tog så upp de breda vristbanden och spände dem omsorgsfullt och tajt runt mina fotleder. Även dessa hade var sin metallring. Sedan avslutade hon med det breda bältet i midjan som hade ett kraftigt metallspänne med ring fram, och likadan stor ring också bak, på ryggen.
"Dra in magen", sa hon och drog åt ordentligt i midjan.
"Så ja", pustade hon ut. "Hjälp mig nu."

Jag satte armbanden på hennes handleder men vristerna och bältet i midjan klarade hon själv.
Så tog hon upp två långa svarta, tjocka rep, slog en snabb knut genom ringen i ryggen på sig själv och snurrade sen runt mig och knöt det andra i ringen på min rygg. När vi nu stod mot varandra hängde repen bakom våra ryggar. Två repändar dinglade, från ryggsluten nästan ända ner till golvet.
"Vad tycker du?", frågade hon. "Vi har båda med oss var sitt rep som fienden kan använda om vi inte passar oss."
Jag nickade. Onekligen rätt fiffigt. Lätt att snabbt till exempel fånga både händer och fötter för den som fick övertaget.
"Bara en sak kvar nu", sa hon och höll upp remmarna till huvudet. "Vi ska inte kunna prata med varandra, det kan förstöra spänningen För det kommer att bli jättespännande eftersom det är på allvar fast det är lek."
Hon drog remmarna över mitt huvud Över hjässan, pannan, på ömse sidor om näsan, runt huvudet, under hakan och så en rem för munnen som det satt en mjuk, fylld kudde av läder på. Hon tryckte in kudden i min mun och drog sedan åt alla remmar bak i nacken.
Jag befann mig plötsligt inne i en läderbur. När hon drog åt där bak drogs fyllningen in i munnen och pressade ner min tunga och särade tänderna som bet i det mjuka som fyllde ut munnen.
Hon justerade remmarna. "Känns det bra?", frågade hon, "inte för hårt?"
"Nej", svarade jag, fast det lät bara som: "Ggggnn", och skakade på huvudet för att bekräfta.
"Fint, och nu det sista"
Hon höll upp ett behändigt hänglås framför ögonen på mig som hon sedan fäste i min nacke och det hördes ett litet klick.
"Nu kan du inte ta av dig munkavlen", sa hon glatt samtidigt som hon visade en liten nyckel.
"Den här stoppar jag i min ficka. Du måste ta den av mig för att kunna komma ut."
Så stoppade hon ner nyckeln i sin ena trånga jeansficka.
"Hjälp mig nu lite!"
Hon satte själv på sig sitt läderharnesk och justerade remmarna, öppnade munnen och sög in den svarta kudden mellan tänderna. Vände sig om och lät mig dra åt i nacken. Gav mig ett likadant hänglås som jag satte i den ring där bak som låste alla remmar. Nu var också hon instängd.
Hon böjde sig ner, tog upp en likadan nyckel ur säcken och gav till mig.
Jag stoppade den i fickan medan hon samlade ihop de tomma säckarna och sidenbanden som hon lade ner i kistan igen.
Snart stod hon framför mig igen. Lång, smidig och overklig med de svarta tajta läderarmbanden och metallringarna som blänkte runt händer och fötter. Det väl åtdragna bältet i midjan gjorde hennes ben ännu längre och hennes axlar bredare. Polokragen på den stickade tröjan gick ända upp till hakan och slutade mot de svarta remsystem som ramade in ansiktet.
Den breda remmen över munnen gjorde att hennes ögon framträdde ännu tydligare. De tittade allvarligt på mig. Mätte mig. Där fanns både en fråga och ett mörkt farligt blänk.
"Okgggn", hörde jag från henne och antog att hon undrade om allt var okej.
Jag nickade. "Gggnnn", fortsatte hon och tog mig i handen.

Jag följde henne ut i korridoren. Hon släckte de få lampor som lyste på vägen. Den långa gången gjorde en krök som jag inte hade sett tidigare. Längst ner, längst bort öppnade hon en stängd dörr.
Vi kom in i ett rymligt oregelbundet rum med tunga gardiner för fönstren och en jättestor minst två meter bred säng med kraftiga sängstolpar i all fyra hörn och en slags sänghimmel ovanpå dessa. Som överkast låg en enfärgad, enormt tjock, mjuk pläd av nåt slag.
Det var alltså hennes sovrum. Hon lämnade mig stående vid sängens fotända och gick fram till ett bord och skrev någonting på en lapp. Kom tillbaka och ställde sig framför mig och betraktade mig ingående.
Tröjans långa ärmar gick halvvägs ner på hennes händer som hon nu lyfte och lade på ömse sidor om mitt ansikte. Hon höll mig så, mellan sina händer, lutade sig fram och gned sin näsa lätt mot min, utan att släppa mig med blicken. För ett ögonblick vidrörde våra kroppar varandras och jag kände en stöt av vilja ha, vilja ge, vilja få.
Så släppte hon mig och tog ett steg bakåt. Hon gav mig lappen hon skrivit och backade långsamt mot dörren. Jag tittade och läste: "Lycka till."
När jag tittade upp stod hon i dörröppningen. Rak, stark, vacker och åtråvärd. Hon höll upp ena handen och visade fem fingrar och med den andra pekade hon på en klocka på bordet vid sängen. Jag nickade, jag förstod.
Med ens var hon borta. Ljudlöst försvann hon längs gången och jag var ensam i halvdunklet. Jag lyssnade på tystnaden och kände på rummets atmosfär. Varför hade hon lämnat mig just här? Vad ville hon att jag skulle förnimma? Fanns det en tanke med det, eller?
Jag kände på pläden så underbart mjuk. Var den mjuk för henne också eller bara ett snyggt överkast? Vad hände i det här rummet på nätterna?
Sängstolparna reste sig majestätiskt. Det fanns styrka och kraft här inne. Jag såg mig omkring. Väggfasta garderober med stora hemliga dörrar. Fick en obetvinglig lust att öppna och titta vad doldes där?
Nej, gör det inte. Gå inga händelser i förväg. Tiden? Två minuter kvar. Mina ögon föll på något bredvid klockan på bordet. Gick fram och tog en närmare titt. Det var en slags halsring, av läder. Bred, tjock och stark. Med en kraftig förnicklad ring mitt på som satt fäst med kraftiga genomgående nitar. Varför låg den där? För vad, för vem?
Tittade på mig själv och mina läderbojor. Jag måste passa mig. Det måste vara fort gjort, om hon fick övertaget, att dra repen genom ringarna och hur skulle detta sluta? En av oss skulle åka dit. Visserligen var hon lång, ganska tung och säkert rätt stark men hon var ju ändå bara tjej.
Tittade på klockan igen. Tiden var ute, dags att börja leken eller kanske var det jakten.
Jag försökte tyst formulera ordet "Nuu": "Nnnngg", blev det bara fast jag verkligen försökte vara tydlig. Det var en främmande och på något sätt upphetsande känsla att inte kunna få fram ord.
Jag kände på remmarna runt huvudet, låset i nacken. Nej, inte en chans att komma ur effektivt instängd. Måste alltså lyckas komma över nyckeln. Försökte visualisera hur jag fick tag i henne, brottade ner henne och kopplade hennes armar. Och lyckades få bak dem på ryggen och dra repen genom ringarna. Band slutligen hennes handleder i bältesringen där bak... Ja, så måste gå till ungefär. ...Två, ett, noll.

Jag tassade ut i korridoren och smög sakta genom den mörka gången. Det var mycket tyst och mycket mörkt. Jag stannade och lyssnade... Inte ett ljud. Var kunde hon vara?
Hon kände ju varje vrå, till nackdel för mig. Hon lurpassade förstås någonstans för att kunna överraska mig. Jag måste se upp. Hon fick absolut inte ta mig bakifrån.
Öppnade en stängd dörr och kom in i ett rum jag inte varit i tidigare. Det låg mot gatan och följdes av ytterligare rum i fil. Här var bättre upplyst än i den mörka korridoren eftersom månskenet gav behagligt ledljus.
Jag gick snabbt genom det första och ytterligare två innan jag kom till en ny stängd dörr som ledde till en kort korridor och ännu en dörr.
Lyssnade Nej, inga ljud. Fast jag var väl medveten om att jag inte skulle höra henne i de tjocka sockor hon hade på sig.
Smög vidare och gläntade på den sista dörren. Den gled upp utan att ge något ljud ifrån sig. Ett nytt stort rum låg framför mig. Saknade helt möbler men de vita tyllgardinerna var fördragna. Till skillnad från övriga rum låg här en tät, långhårig heltäckningsmatta på golvet.
Jag öppnade dörren helt och överblickade det tomma rummet. Kunde inte se några dörrar. Jo förresten, det fanns ett prång längst ner till höger.
Jag smög försiktigt längs väggen och tittade runt hörnet. Konstigt? Jag gick in i den korta gången som visade sig vara blind. Efter två meter var det stopp. Ingen dörr, ingenting alls.
Okej, bara att vända om. Gick in i rummet igen. Tittade upp och hoppade till. Där var hon ju! Jag borde ha förstått det. Hon hade förstås följt efter mig hela vägen till återvändsgränden.
Hon stod lojt lutad mot dörrposten och väntade. När jag fick syn på henne tog hon ett steg in i rummet, stängde och låste dörren bakom

sig. Tog ut nyckeln och kastade den tvärs över hela rummet så att den hamnade längst ner i hörnet.
Min första tanke var att ta nyckeln. Men kanske var det hennes plan, att jag skulle försöka låsa upp och på så vis vända henne ryggen fri för attack? Nej, det fanns ingen flyktväg och ingen anledning att försöka fly. Det var här och nu vi skulle göra upp. Innerst inne ville jag gärna, men jag var inte helt säker på utgången och det gjorde mig nervös och darrig inombords. Men det borde hon också vara, eller hur?
Hon kom sakta mot mig, lätt framåtlutad beredd. Jag såg de svarta repändarna dingla mellan hennes ben. Jag gick henne till mötes och vi stod snart mycket nära varandra mitt på golvet.
Hennes blick var koncentrerad. Vi cirklade sakta runt och våra händer vidrörde varandras när vi försökte få tag i motståndarens armar handleder.
Jag hörde hennes jämna, hastiga andhämtning. Hon skakade på huvudet liksom för att vifta undan hår ur ögonen, så tog hon ett snabbt steg framåt och jag hoppade snabbt bakåt men hon fick tag om min handled. Jag vred armen för att komma loss och lyckades men hon var snabb och högg den andra istället. Hennes fingrar var överraskande starka och hon lyckades behålla greppet fast jag vred och drog för att komma fri.
Hon kom inpå mig och fick tag i mig med båda händerna. Jag kämpade mot, försökte vrida mig ur men hon höll envist kvar. Vi blev stående i spänntaget, försökte båda förmå den andre att vika sig. Jag använde min fria arm för att försöka få henne släppa men hon gav sig inte. Hon höll emot och lyckades trots mitt motstånd långsamt vira sina armar runt min och jag hamnade till slut i någon slags låsning som jag inte kunde komma ur. Armen satt fast och jag kände att jag höll på att tappa balansen.
Jag försökte rubba hennes jämvikt, men hon stod bredbent och stadigt, samlade liksom ihop sig. Jag höll emot med benen allt vad jag kunde men det hjälpte inte riktigt för hon bröt mig ändå nedåt i sidled. Min högra arm satt ohjälpligt fast i hennes armlås och jag kunde bara försöka få väck henne med min fria arm. Men det gick inte.
Hon höll mig i ett skruvstäd och när jag försökte flytta på henne med mina sista krafter höll hon mig ändå envist kvar. Våra ansikten var mycket nära varandra. Jag kände hennes andedräkt och hörde hennes gutturala ljud när hon tog i. I hennes blick fanns nu inte lek utan målmedvetenhet.
Hon bröt mig långsamt längre och längre ner, fick mig till slut att tappa balansen och falla över ända. I fallet släppte hon sitt grepp om armen och lät mig tumla i golvet.
När jag tittade upp stod hon över mig för en sekund. Så sjönk hon blixtsnabbt ner gränsle ovanpå mig, tog tag om mina handleder och tryckte ner dem mot mattan. Men jag vred armarna fria och fick tag om hennes överarmar och höll emot.
Kände hennes muskler genom den tjocka tröjan. Försökte kasta henne av mig men det gick inte. Hon satt säkert. För ett tag lyckades jag hålla undan henne men orkade sedan inte riktigt. Hon gjorde sig fri och fick åter tag om mina handleder. Jag försökte igen kasta av henne men hon parerade och höll mig kvar under sig.

Åter tryckte hon ner mina armar i mattan samtidigt som hon tryckte sina lår hårt mot mina sidor. Än en gång försökte jag vrida mig ur hennes grepp om handlederna och lyckades till slut och fick tag om hennes underarmar. För en kort stund höll jag henne från mig men sedan tappade jag greppet och kände hennes händer snabbt sluta sig om mina handleder och så låg jag fastnaglad mot mattan igen. Jag kämpade för att än en gång frigöra mig men orkade inte den här gången.
Hon höll mig medan jag kämpade förgäves men jag kunde faktiskt inte längre komma loss eftersom hon var starkare.
Hon höll kvar mina armar nertryckta i den mjuka mattan och gled långsamt högre och högre upp på mitt bröst.
Jag kände med ens att jag låg lite illa till. Jag måste försöka rulla ur, bort från henne. Men just nu hade hon mig. Hon andades häftigt och i hennes ögon fanns ingen hjälp att hämta. Den blå stadiga blicken släppte inte taget.
Med ens gled hon snabbt högt upp på mitt bröst. Mitt huvud hamnade mellan hennes lår. Hon släppte greppet om mina handleder och höll istället mina armar nere med sina knän tryckta mot mina överarmar. Det smärtade ordentligt och jag ropade att hon skulle ta det försiktigt men det lät bara som "ggggghhhhnnn".
Hon lade händerna bakom mitt huvud och drog upp det mellan låren, knep ihop och höll fast det där. Min näsa låg tryckt mot hennes gylf och jag kunde inte komma någon vart.
Fastklämd mellan hennes ben kunde jag varken höra eller frigöra mig. Desperat försökte jag kasta henne av mig med hjälp av underkroppen och benen, få henne att ramla framåt.
Det gick inte så bra. Istället för att falla framåt fick hon tag i och fångade in mina ben. Först det ena och sedan det andra tog hon genom att lägga sina armar runt knävecken.
Det gjorde ont när hon pressade mina ben framåt och neråt. Jag fick praktiskt taget släppa efter och följa med upp med överkroppen.
Till slut hade jag hela hennes tyngd över mig och benen fångna i hennes armar. Jag försökte frigöra mina armar men kunde inte komma någonstans även om händerna var liksom fria just nu. Hon jämkade sitt grepp och sin sits så att hon fick mig i väldigt fast läge.
Hon höll kvar mina ben i sina armveck, fattade om vristerna och vek mina underben i kors framför sitt eget bröst. Det gjorde ont, men framför allt var det som att låsa igen mig med nyckel jag kunde absolut inte röra mig.
Så höll hon mig med en arm medan hon förde den andra bak och pillade på min rygg.
Jag kunde inta annat än se på och ana och visst Snart höll hon mitt rep, som hon lossat från där bak, i handen.
Hon lutade sig ytterligare framåt och pressade ihop mig ännu mer. Jag kunde helt enkelt inte komma undan för hon manövrerade säkert och lämnade ingen lucka. Hon visste precis vad hon gjorde och det fick en ilning av tomhet och rädsla att genomkorsa mig.
När jag såg henne dra repet genom ringarna på mina handleder kunde jag heller inte hindra henne, bara se på.

Jag tänkte snabbt tillbaka. Det var ju så jag skulle ha gjort med henne och nu hade det blivit tvärtom. Var det för sent att rädda sig nu? Jag visste inte bara att tankarna ilade genom hjärnan för vad jag än skulle försöka hitta på så var det bråttom!
Under tiden släppte hon greppet med sina lår om mitt huvud och lyfte undan knäna från överarmarna. Ja! Här kom chansen jag väntat på. Jag lyfte armarna och beredde mig på att ta tag och knuffa henne av mig.
Men armarna följde inte riktigt min impuls och tanke. Istället för att ta henne åkte de upp och fastnade i ringen på hennes midjebälte. Innan förvåningen hade lagt sig och jag förstått vad som hänt var det för sent.
Varv på varv lindade hon repet runt handlederna och knöt slutligen fast dem. När hon var färdig satt mina handleder säkert fästa i hennes midja och så alltså även jag.
Hon reste sig upp på knä så att trycket över bröstet lättade men istället pressade hon insidan av sina lår mot mina fastbundna armar och det gjorde både lite ont och gick inte att kämpa mot.
Med en handrörelse fick hon så tag i repet bakom sin egen rygg och trädde utan brådska repändarna genom ringarna på mina fotleder. Hon släppte sedan taget om mina ben och för ett ögonblick kändes det som om jag blivit fri.
Bara för att känna hur hon långsamt och metodiskt drog mina fötter upp och fast bakom sin rygg. När hon var klar satt mina vrister tätt ihop och fastknutna i den stadiga ringen på hennes bältes baksida. Hon stod nu på knä och tittade ner på mig som satt försmädligt fast i hennes bälte.
Jag kände mig lurad. Det var ju inte så här jag tänkt mig det. Men vad hjälpte det. Jag kunde inte röra mig och inte bringa henne ur balans heller. Jag satt bara fast. Hon vände ansiktet mot taket och utstötte ett utdraget "mmmmmhhh". En låg men tydlig segerfanfar.
Sedan reste hon sig sakta och jag kände att jag blev hängande under henne. Hon lyfte mig högre och högre bara med sina ben. Till slut stod hon med raka ben och jag hängde fritt under henne. Det var bara min ända som nuddade mattan under mig.
Hon sträckte på sig, ställde sig bredbent med händerna i sidorna och höll mig hängande och försvarslös under sig.

Så började hon röra på sig. Satte mig i gungning med höfterna och gick långsamt, med mig mellan sina ben, tvärs över rummet. Eftersom jag hängde fritt under henne kunde jag inte ta spjärn, inte påverka henne alls. Bara hänga och hoppas att hon inte skulle orka mer.
Men det gjorde hon. Utan större ansträngning bar hon mig mot väggen utan dörr.
När vi kom närmare såg jag att där fanns en nästan dold dörr som jag inte sett tidigare.
Då på den tiden, innan hon hade tagit mig.
Hon sköt upp dörren med en handrörelse och bar mig vidare in i rummet bredvid. Det såg bekant ut även om jag nu såg det upp och ner.
En matta dök upp under mig och när hon var mitt på den stannade hon. För ett kort ögonblick stod hon bara och betraktade mig.
Jag försökte prata med henne: "Snälla du, en chans till, jag var inte riktigt beredd"
Men det lät bara som ett långt utdraget gurglande.
Hon såg eftertänksamt ner på mig, knäppte händerna bakom nacken och sträckte på sig. Hennes kompakta höfter, runda välvda bröst och fylliga axlar talade tyst till mig om den starka, listiga röda rosen.

Fortfarande stående löste hon långsamt upp knuten som höll händerna. När repet lossade från bältet föll min överkropp ner och blev liggande på mattan, mellan hennes ben. Repet löpte fortfarande genom ringarna.
Med en nonchalant rörelse drog hon ihop handlederna med repet, men inte helt, och knöt sen en enkel knut. Samma gjorde hon med benen. Släppte ner och knöt ihop dem lagom slarvigt.
Sedan gick hon ner till kistan och kom tillbaka med en klocka som hon ställde på golvet vid mattan. Under tiden hade jag försökt befria mig, lösa upp knuten runt handlederna till att börja med.
Jag hade precis lirkat upp den när hon lugnt satte sig på huk bredvid mig.
"Nnng nnggn", muttrade hon och tog tag i mina händer.
De satt fortfarande ihop och hon lade ner dom mot magen och satte sig på mig bak och fram.
Jag försökte kränga mig loss men det var ingen idé. Hon var för tung när hon satt över mina sammanbundna armar och dessutom höll mitt huvud mellan sina fötter.
Utan brådska stoppade hon ner handen i min byxficka. Den var ganska trång och jag gjorde motstånd men det hindrade henne inte. Hon fick snart tag i min hemliga nyckel och reste sig upp på knä.
Med en smidig sväng vände hon sig om så hon kunde se mig i ansiktet. Tog först av sig remmarna runt handlederna och sedan de breda manschetterna runt fötterna och till sist bältet i midjan. Hon lade allt i en prydlig hög bredvid oss.
Sträckte på sig, slätade ut och drog till tröjan. Så lutade hon sig fram och höll upp den lilla nyckeln ovanför mitt ansikte. Det såg nästan ut som om hon log och det glittrade i hennes ögon.
Ett ögonblick höll hon nyckeln mot sin förseglade mun, förde den sedan bak i nacken och låste upp hänglåset. Lossade vant läderremmarna och lät sist av allt den svarta kudden glida långsamt ut ur munnen. Så drog hon ett djupt andetag, skakade ut håret och lät huvudfängslet falla ner i högen.

"Mmmm", viskade hon liksom för sig själv, när hon lade sig ner över mig och såg mig i ögonen.
Hon kysste mig lätt på nästippen: "Se upp, du är fången hos den röda rosen och det är bara 15 minuter kvar tills du har förlorat din själ."
Jag kände värmen och tyngden och en slags stillsam glädje strömma ut från hennes kropp. Hon förde händerna täckta av tröjärmarna smeksamt över ansiktet och jag kände lukten av den varma ullen.
"14 13", fortsatte hon lite gäckande innan hon släppte mig med blicken och vände sig ett halvt varv igen.
Jag kunde bara se hennes rygg och stjärt, som ruvade över mitt bröst och när jag försökte resa huvudet lade hon snabbt vristerna i kors över ansiktet tvingade ner det och höll mig så.
Det gick alltså inte att se vad hon gjorde men jag kände att hon arbetade med repen. Fötterna drogs uppåt, uppåt och där satt dom sen fast. Och mina armar drogs neråt och inåt
"Så ja, färdig!" Hon rullade av och lade sig bredvid mig på mattan. Virade armarna runt min hals och kramade mig ömt.
"Var duktig nu, bara minuter kvar Visa att du är en riktig man!"
Sedan steg hon upp och ställde sig över mig. Bredbent och tuff spände hon sina biceps, okynnigt leende.
"Röööda rosen!", utstötte hon lite tillgjort hest och blinkade.
Gav mig en slängkyss och gled iväg ut ur rummet. Det sista jag såg var de långa benen som försvann i korridoren.

Taket tittade tyst ner på mig. Mattan höll mig mjukt om ryggen och repen likaså. Benen var uppdragna och jag kunde inte röra fötterna som satt ihop och fast. Likaså var mina händer fixerade vid kroppen. Det gick inte att röra armarna alls. Försökte att rulla runt för att komma bort från mattan men det gick inte. Jag lyckades inte lyfta axlarna utan blev liggande på rygg.
En underlig känsla infann sig i maggropen. Att ligga utlämnad och inte kunna göra någonting åt det. Förlorat i rättvis kamp och blivit bunden av henne. Och jag hade egentligen aldrig haft någon chans. När hon väl fått ner mig hade jag varit chanslös. Jag förnam hennes starka armar som hade tagit mig utan pardon.
Nu kunde jag bara vänta. I en slags desperation tänjde jag krafterna till det yttersta för att frigöra mig. Det gjorde ont i armar och ben men repen gav inte efter alls, ingen töjmån. Jag var utlämnad till tiden och henne.

I dörröppningen flämtade ett ljussken till och hon var tillbaka. Med en ljusstake i vilken det satt ett stort rött ljus. Hon placerade staken på mattan bakom mitt huvud och själv ställde hon sig vid mina fötter.
Ljusskenet flackade över henne. Hög och stolt. Hon hade bytt om. Hennes ljusa smidiga ben avslutades i röda stringtrosor och på överkroppen hade hon bara en tajt avklippt t-tröja som också den var röd och lämnade magen bar.
Jag såg hennes magmuskler röra sig när hon andades. Hennes fylliga överarmar hängde löst längs sidorna.
"Tiden är ute", sa hon lugnt och tittade ner på mig.
"Jag ser att du inte kan komma loss. Det betyder att du har förlorat och jag har vunnit dig."
Jag ryckte och drog och försökte en sista gång rubba de fjättrar hon försett mig med, men naturligtvis förgäves. Jag kunde lika lite nu som då komma någonstans.
Liggande vid hennes fötter kunde jag bara erkänna att hon besegrat mig.
"Jag tycker om att se dig så här", fortsatte hon.
"Det pirrar inne i mig när jag ser dig helt chanslös och bunden. Av till exempel mig. Om du anar hur jag njutit av att vinna över dig Att du inte klarade av mig för att jag råkar vara starkare än du är."
"Jag behöver det, jag vill det, jag måste det Mitt inre skjuter blixtar när jag lyckas lägger ner dig. Så härligt så enormt sensuellt är det. Nu ska jag snart släppa dig lite. Du ska få fler chanser en annan gång men i kväll är du min, mitt pris, eller hur?"
Hon höll min blick stadigt med sin och avvaktade.
Under henne kunde jag bara vara fast i hennes nät, fångad av hennes vilja och blå ögon.
Jag såg jag upp på henne och nickade.

Kvällen sänkte sig över rummet, hon satt bredvid honom med benen i kors. Smekte honom långsamt på den bara magen där t-tröjan åkt upp av hennes något omilda behandling. Han ryckte menande i surrningarna men det bekom henne inte. Hon tog sin tid lät de långa fingrarna vandra över hans ansikte och hals. Tog med båda händerna runt och kände på omfånget av hans överarmar. Lutade sig fram och fångade in hans navel mellan sina läppar. Bet lätt i lårens spända översidor formade sina händer runt hans knä och pussade på knäskålen genom byxtyget. Hon såg nöjd ut. Tittade så småningom upp, fångade hans blick och log stilla.

Så befriade hon honom från repen. Lossade lättjefullt knutarna. Samma rep som hon tidigare så snabbt och säkert bundit honom med, låg nu strax på mattan som en del av mönstret; Svarta slingor bland bleka, blå blommor på den vita varpen.
Han masserade sina leder och gymnastiserade fingrar och tår för att få blodet att pulsera normalt igen. Så räckte han fram armarna för att hon skulle spänna loss läderarmbanden men hon tittade bara intresserat på honom och skakade sakta på huvudet.
"Mmm... nej, inte riktigt ännu."
Han pekade frågande på sin mun: "Ngggn ggghhn?"
"Inte det heller", svarade hon lakoniskt. "Det är lika bra att du inte kan komma med invändningar just nu."
Hon reste sig, gick fram till väggen och lyfte ner det som liknade en ribbstol. Men det var i själva verket en långsmal, låg bänk med sex mycket korta ben. Smala lameller löpte på tvären från huvudända till fot. Cirka tjugo centimeter bred i ena änden och lite drygt dubbelt så mycket i den andra. I övre delen av den bredare änden fanns ett runt hål, stort som en desserttallrik, som var kantat med mörk vadderad stoppning.


Han fick tecken att flytta sig lite så hon kunde ställa bänken precis mitt på mattan. Hon riktade in den omsorgsfullt.
Därefter svajade hon inspirerat ner till kistan och hämtade en stor välfylld svart säck. Ställde den vid bänken, knöt upp och vek ner kanterna en aning så att den stod öppen men utan att det gick att se vad som dolde sig däri.

Liggande vid bänken såg han på hennes förberedelser. Först drog hon av honom t-tröjan och tog honom sedan varligt i ena handen.
"Nu är klart för dig att bli mitt pris", viskade hon varmt och fångade in hans hand mellan sina båda.
"Det kanske gör lite ont att vara med mig men det är viktigt att du verkligen känner att du är min. För tänk om du skulle få lust att bryta vår lilla överenskommelse, och jag tappar dig? Fast i så fall är det redan försent nu."
Han såg lite frågande på henne och hon log, för att i nästa ögonblick ge honom en stöt genom armen. Han ryckte till och grimaserade. Så böjde han sig långsamt bakåt och följde med henne tills han slutligen låg på rygg. Hon låg bredvid och tittade på honom.
"Det kanske är lite fuskigt, men jag är väldigt bra på just det här stanna-kvar-hemma-hos-mig-greppet."
Hon låg på mage och höll hans hand och arm lätt vridna i vinkel till varandra.
"Jag vet att du kommer att göra som jag vill för annars kanske jag råkar bryta av din söta arm och det vore ju jättetråkigt. Jag vill bara att du ska känna att det inte finns något val. Känna att jag som är tjej har muskler och list som vinner över dig fast du är kille. Känna att mina fingrar och händer håller i dig och att du måste göra som jag säger."
"Men pröva gärna att tänka så här: Kanske kan jag snabbt ta mig loss resa mig och rusa ut med eller utan nyckel till hänglåset. Fly komma undan. Tänk så nu, och känn hur svårt det är eftersom du inte kan komma någonstans För jag ligger här och bevakar dig och jag har fått dig av mig själv. Och dessutom tänker jag nog binda dig igen Och du vet hur det brukar gå när jag gör det med dig..."
Han gjorde en rörelse som för att komma undan. Men med en liten handrörelse fick hon honom att ligga alldeles stilla.
"Du ska dessutom få hjälpa mig", fortsatte hon. "Sträck ut armen, ta repen och ge dom till mig är du snäll."

Med den fria armen utsträckt nådde han de svarta repen och gav dom till henne.
"Bra, lägg nu upp ditt ena ben på bänken, så ja."
När han gjort som hon sade baxade hon försiktigt upp resten av honom på den smala bänken utan att släppa greppet. Tog sedan ett av repen, bad honom dra det genom ringen på armen hon höll i, för att sedan själv dra det genom den andra.
Innan han visste ordet av låg han fastbunden med båda handlederna i bänken, och inom några sekunder även fötterna.
Ur säcken tog hon upp ytterligare ett långt svart rep med vars hjälp hans axlar också blev ett med bänken. Hon försvann som hastigast och kom tillbaka med sin röda tröja.
"Jag hoppas du inte fryser? Vänta ska du få". Hon tog tag i en av ärmarna och drog den bakvägen genom den andra så att det blev en enda dubbel. Drog den dubbla tjocka tröjärmen över hans huvud så långt ner det gick mot axlarna och bredde ut den resterande tröjan över hans bröst. Innestängd i det mjuka, mörka kunde han nu inte se vad hon företog sig.
Hon dök ner i den hemliga säcken och lyfte ut längder av rep. Började sedan fläta fast honom på bänken med början högt uppe på bröstkorgen. Nogsamt förtöjde hon hans överkropp vid bänkens lameller. Kors och tvärs, täta slag, drog åt, flätade, drog åt, flätade, ända ner till midjan. Knöt.
Så knäppte hon upp jeansen, flyttade sig bakåt och drog ner dom till anklarna, lossade hans fötter, och drog av honom byxorna helt och hållet.
Med fria ben sprattlade han lite vilset, men eftersom överkroppen var fastlimmad vid bänken åstadkom han inte så mycket.
Hon ställde sig åter över honom med hans ben mellan sina. Med händerna om skinkorna lyfte hon upp, stack tummarna innanför linningen på kalsongerna och drog av även dessa.
Betraktade honom naken för ett ögonblick, smekte lårens insidor och lät fingrarna nudda vid hans kön.
Tog sedan mer rep. Fäste hans fötter vid bänken igen och band nogsamt ihop dem med varandra och avslutade med att knyta ihop hans stortår.
Han protesterade lågmält och kastade med huvudet men hon tog ingen notis. Tröjan smet tätt om hans huvud, den kunde han inte komma ur själv.
Hon återgick till att fläta. Från höfterna och ner gjorde hon samma snygga mönster som på överkroppen.
Efter att ha kontrollerat alla knutar hämtade hon låga ljusstakar som hon ställde i ring runt.
När alla ljusen var tända riggade hon upp en videokamera på stativ snett bakom och utanför cirkeln av ljus. Justerade bildvinkeln och satte igång kameran.
Släntrade tillbaka och slog sig ned vid hans fötter. Med händerna i knäet lutade hon huvudet bakåt och slöt ögonen. Smakade av rummet med långsamma andetag genom näsan. Kisade mot honom, hennes honom. Det var bara hans temporära rörelser med huvudet som störde den stilla och fridfulla scenen. I åtskilliga minuter satt hon lugnt och betraktade sitt verk.
Gled så småningom smidigt upp från sittande, sträckte på de långa benen och gick fram till huvudgärden. Kände på hans ansikte genom tröjan för att sedan dra av den.
Han tittade sig förvånat omkring, Kunde inte undgå se att hennes flätningskonst hade gjort det mycket besvärligt för honom. En spindelhona kunde inte ha kapslat in sitt byte bättre än vad hon gjort.
Hon höll upp nyckeln framför näsan på honom, låste sedan upp och tog av munkavlen. Rufsade om hans hår och masserade ansiktet med mjuka händer. När hon ställde sig upp igen låg hans huvud mellan hennes fötter. Bänken var mycket låg och hon lång.
"Hej, älskling mår du bra?", frågade hon uppmuntrande.
Han tog sats för att svara men hon höll upp ett pekfinger framför munnen.
"Ssscchh, sade hon lågt," säg inget, det har ändå ingen betydelse. Kyss mig istället och visa att du är min."
Hon höll upp sin ena fot och lät trampdynan och tårna vandra över hans ansikte. Det röda nagellacket reflekterade skenet från de levande ljusen. Tårna tog så småningom ett försiktigt tag om hans näsrygg och tryckte ner honom mot bänken. Hans bakhuvud låg i fördjupningen och när hon höll huvudet nere blev han fast där, under hennes fot.
Hon höll honom så lade så prövande sin stortå mot hans läppar. Lät honom kyssa den, och sedan de andra tårna en efter en. Men krävde sedan mer. Stortån letade sig in i munnen och han sög på den precis som hon ville och behövde. De andra tårna letade sig också långsamt in mellan hans läppar. Han tog emot dem alla. Länge förblev hon stående så, med foten i hans mun.
Han mumlade under henne, men inte av obehag. Hon blundade och höll sig själv hårt om axlarna, som om hon frös. Långsamt, långsamt drog hon sig till slut ut ur hans tjänande mun.
Den fuktiga saliven blänkte, hans läppar slöts igen. Stående ovanför honom drog hon sakta, nästan rituellt, av sig sina trosor. Vek omsorgsfullt ihop dem till en liten röd boll.
"Du ska ha mig överallt ikväll och jag dig."
Hon böjde sig ner och höll fast hans huvud med ena handen, och med den andra förde hon in den röda runda trosan i hans mun. Han gapade och lät sin mun fyllas med henne varpå hon raskt rev av en bred silverfärgad tejpremsa och förseglade honom.
Smala rep dansade mellan hennes fingrar när hon slutligen gjorde fast hans huvud mot underlaget. Nu satt hela han väldigt fast.
Knästående kysste hon honom över hela kroppen mellan maskorna i det nät hon virkat honom in i. Kastade av sig den korta tröjan. Stående på alla fyra smekte hon honom med sin nakna överkropp. De styva bröstvårtorna skavde mot de korsade repen i den gyllene väven som omslöt hans kropp.
"Nu!", viskade hon med munnen tätt mot hans öra "har jag snart tagit hela dig Som jag vill som jag måste. En annan kväll ska du få leka i min säng men i kväll ska jag svälja dig hel. Men bara om du kan vill känna min kärlek i min överlägsenhet."
Hon halvlåg över honom på armbågar och knän. Han kunde känna insidan av hennes lår mot sina och hennes händer som trevade över hans ansikte.
"Jag älskar att vara stark, jag vill att du ska älska det också njuta av mig som jag är och måste vara... över dig Lite galen, men förälskad och glad"

Kameran surrade lågt och speglade hennes höfter som gungande smekte hans underliv. Hennes stjärt letade honom och han kom henne till mötes reste sig upp och sträckte sig mot henne. Fylld av rött, hetsigt blod gav han sig Förlorad och förförd av hennes uppriktighet, hennes vilja och önskan. Hon väntade in honom och fångade så in det sista av hans frihet. Läppar läppjade kände omslöt och sög honom sakta in. Den blanka, svettiga kroppen sjönk ner Drog honom rytmiskt långt, långt in i den mörka pulserande hålan varifrån det inte fanns någon väg ut. Hennes skinkor kramade hungrigt ur den sista droppen av hans motstånd och själ.
Omslingrad och förtärd flöt han in i hennes himmel