Inskickad av ANONYM

På väg genom ett grått och trist landskap. Riddaren befann sig i en tätbevuxen skog. Men trädstammarna var kala, trädgrenarna döda. Marken han färdades på var täckt med gråsvart mossa. För varje steg riddarens häst tog, yrde stora tovor av mossa upp. Bristen på färger i landskapet gjorde att riddaren i sin intensivt blå mantel framträdde starkt mot bakgrunden.

På hästens rygg satt sir Andrew Silverheart, även kallad "Riddaren av Gud utsänd". Tillnamnet hade han fått på grund av en historia om honom, som sade att han var den ende som druckit av det heliga vinet i Graalbägaren och därigenom tillskansat sig övernaturliga krafter. Sir Andrew var utsänd av översteprästen hos de fruktade tempelriddarna i uppgift att försöka förgöra den fruktansvärda svarthäxan Elmerra. Elmerra hade spritt skräck och förödelse över en stor del av Brittanien med sina oerhörda magiska gåvor. Det sades om henne att hon kunde förgöra hela arméer med väldiga ljusblixtar, att hon rådde över såväl himmel som jord och hav. Det sades till och med om henne att hon kunde förflytta sig i tid och rum. Otvivelaktigt var hon en av de mäktigaste och farligaste häxor världen hittills skådat.

Denna väldiga motståndare hade sir Andrew fått på sin lott. Men sir Andrew var nu inte vem som helst. Legender brukar inte tillkomma förrän huvudpersonen i dem gått bort. Men sir Andrew var en levande legend. Det fanns en fantastisk historia om honom som sade att han avlats av en ängel i förbindelse med en berömd häxmästare som bedrivit vit magi under sin livstid. Hur mycket sanning som låg i den historien, visste man inte, men sir Andrew blev med tiden berömd för sitt mod och sin styrka. Han hade utkämpat duster på rikets alla rännarbanor och alltid utgått som överlägsen segrare i alla tornerspel. Den dräkt han bar var framtagen av hans mor och sades vara helgad av den himmelske själv. Den var i sitt slag fantastisk: Hela dräkten skimrade så starkt i solsken att den på håll såg ut som om den var en egen liten sol. Den kallades därför också spegeldräkten. Manteln var av blått siden men helt fri från utsmyckningar eller beteckningar som kunde avslöja något om bärarens identitet eller börd. Svärdet var väldigt och kommet ur en drakes mun, som det sades, och det kallades av den anledningen "Drakens tunga". Sir Andrew bar också på en guldskimrande långbåge, som han funnit på berget Olympen i Grekland, under en av sina många resor. Det fantastiska med denna båge var, att pilarna som skjutits iväg fick en oerhörd hastighet och alltid träffade sina mål mitt i hjärtat, förutsatt förstås att man inte siktat helt på tok. Nu var det i och för sig dock så att bågen endast hade sina märkliga egenskaper när man använde den för levande mål, men varför skjuta på döda ting.

Om det fanns någon som kunde besegra häxan Elmerra så var det sir Andrew Silverheart.

Ingen hade dock någonsin sett Elmerra. En del människor trodde sig ha sett henne, men närmare än en snabbt undanglidande skugga hade ännu ingen kommit. Man visste med andra ord inte om hon var gammal eller ung, ful eller vacker. Hennes fruktansvärda magiska förmågor troddes hon i folkmun ha fått som en gåva av djävulen i tacksamhet mot älskog med henne. Många trodde till och med att hon var dotter till densamme.

Ingen har heller tidigare vetat var hon bor. Men under en märklig natt lyckades den åldrande häxmästaren lämna sin kropp och med en oerhörd viljeansträngning förflytta sin ande till hennes boning. Resvägen hade han lyckats memorera och tecknat ner på en karta som bevarats i ett hemligt skrin som sir Andrew efter många mödor och äventyr lyckats finna. Häxmästaren hade givit uppgiften att finna skrinet som en gåta. Inte många dagar efter denna händelse dog häxmästaren i något som liknade psykisk utmattning. Nu bar sir Andrew kartan tätt intill kroppen, det kanske viktigaste föremål som han hade med sig.

Elmerras boning låg i de mest otillgängliga delarna av västra Brittanien. Ett område av Brittaniens bergstrakter som var speciellt genom sina många märkligt skulpturerade klippor.

I fem dagar hade sir Andrew ridit genom många skiftande omgivningar. De senaste dagarna dock genom ett landskap som tycktes vara befriat från allt liv. Tystnaden och orörligheten i omgivningen fann sir Andrew besvärande och på något vis hotande. Trots att det var mitt på dagen var det mörkt som vid skymning, tunga mörka moln täckte hela himlen.

På den sjätte dagen, vid middagstid, var han nära sitt mål. Från en höjd kunde han skymta en väldig klippa, som inte bara skilde sig i storlek och färg från de övriga klipporna, den föreföll vara svart av sot, utan också genom att på dess yta fanns ett antal öppningar, som små fönstergluggar. Runt denna märkliga klippa utbredde sig en skog som syntes vara helt död. Tystnaden var kompakt. Inte en fågel hördes, inget djur överhuvudtaget. Luften var helt stilla, men het från solens gassande från en klarblå himmel. Det enda som överhuvudtaget verkade vara färgat i detta gråa och trista landskap.

Här var sir Andrew tvungen att lämna sin häst. Det var omöjligt att ta sig fram annat än till fots. Han var också tvungen att forcera ett flertal hinder i form av en mängd oregelbundna berghällar, många med vassa kanter.

Slutligen stod han framför en väldig port uthuggen i ett enormt klippblock. Det märkliga var att ingen stig löpte fram till porten. När sir Andrew tittade uppåt kunde han skönja en öppning långt uppe på klippväggen.

Hjärtat började banka våldsamt, och han var alldeles kallsvettig av ångest. Skulle han överhuvudtaget hinna försvara sig: Häxan skulle ju kunna förvandla honom till stoft på ett ögonblick. Åtminstone menade ryktena att hon kunde upplösa allt liv så att det uppgick i den omgivande luften.

Men han tog mod till sig och ropade hennes namn.

- Elmerra!

Inget svar.

Han ropade på nytt.

- Elmerra!

Återigen inget svar.

Nu tog han i så att rösten nästan sprack av ansträngning.

- ELMERRA!

- Vad är ni för ett litet kryp som vågar ropa mitt namn, hörde han en ilsken röst ovanför sitt huvud.

När han vände sig upp kunde han se henne. Fast egentligen såg han inte mer än en svart skuggliknande gestalt mot något märkligt rött flammande sken, som kom någonstans inifrån hennes klippformade bostad. Men han förstod att det var konturerna av hennes överkropp som avtecknade sig. Han fick en impuls att möta hennes ilska med vänlighet, så han sa:

- Jag har hört att den stora häxan Elmerra bor här.

- Hur kan ni veta att jag bor här. Ingen levande varelse har varit här förut, utom jag själv förstås.

Därefter följde ett otäckt kacklande skratt.

Plötsligt försvann hon in i det röda ljuset. Sir Andrew undrade om han skulle behöva bli stående där utan att ha fått sitt ärende uträttat. Ett ärende som i och för sig verkade vara omöjligt; att på något vis eliminera den här onda häxan.

Efter en tid som verkade en evighet hördes underliga ljud bakom porten. Och långsamt började den öppnas. Skulle sir Andrew bli den förste som fick se henne på nära håll, eller skulle hon förinta honom så snabbt att han inte skulle hinna uppfatta henne. Nå, tänkte sir Andrew i ett försök att trösta sig själv, om hon förintar mig, oavsett om hon gör det nu eller senare, så kommer jag ändå inte att kunna förmedla hur hon ser ut.

Slutligen var porten öppen, och där stod hon. En personifiering av ondskan, och vad han kunde se, själva urtypen för en häxa.

Han studerade henne uppifrån och ner, liksom hon tycktes göra med honom. I pannan hade hon ett svart uppochnedvänt kors. I mitten på korset satt en blodröd ädelsten som verkade intryckt i pannbenet. Ögonbrynsbågarna var tjocka och vinklade upp mot tinningarna. Ögonlocken verkade färgade med en kolstav och var försedda med långa ögonfransar. Det slog honom att hennes ögonpupiller var avlånga, ungefär som på hos en orm. Hennes läppar var tunna och svarta som beck. Ansiktet var ganska magert och mycket blekt, som om hon inte varit ute i ljuset på mycket länge. Det var svårt att uppskatta hennes ålder. Men hon hade en slät och ungdomlig hy. I öronen hängde väldiga "treuddar". I ena näsvingen hängde en kort länk och ytterst på länken satt något som liknade ett litet grodöga! Runt halsen hängde en stor femuddig stjärna i en kraftig kedja. Hela hennes ansikte ramades in av ett böljande korpsvart hår. Ett hår som fortsatte över axlarna och ända ned till knäna!

Hela Elmerras uppenbarelse var närmast grotesk, men den långa svarta åtsittande klänningen som satt på henne som ett ormskinn avslöjade ändå en slank och intagande figur. Hennes bröst var också fylliga och välformade. Märkligt nog var det bland annat det vulgära hos henne som gjorde henne på något vis attraktiv.

- Kryp, varför stirrar ni på mig, väste hon ilsket, samtidigt som hon förföriskt snedställde sina höfter och pekade på sir Andrew med sina långa svarta naglar.

Sir Andrew kunde inte hjälpa att han mot sin vilja kände en kortvarig pirrning i magen.

- Jag har inte sett en människa på fem hela dagar, så ni får ursäkta om ni kanske får en uppmärksamhet som ni inte förtjänar, sade han medveten om att han inte alls menade vad han sade.

- Ert odrägliga odjur! Häxan stampade med fötterna i marken.

- Jag är då inte vilken häxa, VEM SOM HELST, fortsatte hon med stegrat raseri, och betonade varje stavelse. Jag är Elmerra, den mäktigaste och mest fruktansvärda häxa världen skådat. Och om ni inte försvinner härifrån så fort ni bara orkar, så sätter jag blixten efter er, och hinner ni undan den så lovar jag att ni åtminstone skall få tillstånd att kyssa mina fötter, Ha, Ha, Ha.

Hennes spydighet gjorde att sir Andrew av ren trots inte rörde sig ur fläcken. Han stod bara helt lugnt och började nynna på en trevlig melodi han hört veckan innan.

Nu var häxan så rasande att hela hennes ansikte var blossande rött och hon skakade i hela kroppen. Ni, Ni, Ni,...

Hon avslutade aldrig meningen, istället sände hon en blå intensiv ljusblixt rakt mot honom. Sir Andrew's spegeldräkt gjorde dock att blixten återkastades mot häxan, som slogs till marken av den kraftiga urladdningen mot hennes kropp. På ett ögonblick var hon dock uppe på fötter igen, detta verkade ske helt automatiskt, som om en jättelik hand hade ställt henne upp utan att hon hade behövt röra ett finger till hjälp.

Hon visade dock ett snopet uttryck, men sträckte strax upp händerna mot skyn med handflatorna vända mot sir Andrew. Hon koncentrerade sig så att hela ansiktet förvreds i en fruktansvärd grimas. Plötsligt slungades han bakåt av en våldsam stötvåg. Kraften var så stor att han lättade från marken och slog hårt mot ett träd en ansenlig bit därifrån. Av någon underlig anledning stoppades kroppen upp något alldeles innan den slog mot trädet. Hade det inte varit för det hade han utan vidare slagits medvetslös, kanske förlorat livet. Nu blev han bara rejält omskakad.

Sir Andrew drog nu sitt väldiga svärd "Drakens tunga" från svärdsslidan, som till hans häpnad börjat stråla av ett intensivt ljus.

Han tänkte som i en klyscha, att någon måste vara med honom.

Detta ingjöt så mycket mod i honom att han störtade fram mot den av förvåning tillfälligt handlingsförlamade häxan.

Häxan reagerade därför något för sent när han stötte svärdet i hennes kropp. Elmerras häxkonst var dock stor. För trots att svärdet föreföll magiskt delade det sig som en maskrosstjälke som man klyver med fingrarna. Ändå skadade det henne allvarligt för hon blödde ymnigt på båda sidor om kroppen i midjehöjd. Just som han såg henne i ögonen krympte hennes pupiller till knappnålsstora prickar och en ljusglimt slog ut från dem och försvann in i hans ögon. Nästan omedelbart svartnade det omkring honom.

Just innan det slocknade helt for han reflexmässigt ut med sin högerarm och träffade med väldig kraft häxans ena kind så att hon slogs hårt till marken.

Sir Andrew tog sig förtvivlat åt ögonen. Genom det svarta mörkret kunde han ändå skönja ett diffust ljus. Det var hans svärd vars båda spretande klingor strålade intensivt.

- Mitt svärd, att jag iallafall kan se dig. Som en tröst och med en stark tro på dess magiska kraft lade han den ena klingans flatsida mot ögonen. Och inte lång stund efteråt kunde han förnimma ett energiflöde som strålade in genom ögonen, och ljuset blev allt starkare. Var det verkligen ljuset från svärdet som blev intensivare eller höll han på att få synen åter.

Sir Andrew tog långsamt bort klingan från sina ögon. Och visst kunde han urskilja skugglika föremål omkring sig. Och han såg allt bättre.

På marken framför honom låg Elmerra utslagen med det svallande fantastiskt långa håret i oordning omkring sig, och liggande i en stor pöl av blod. Andhämtningen var snabb och ytlig.

Där ligger hon, och livet rinner ifrån henne, tänkte han. En gång så mäktig, ondskefull och avskyvärd, men med fantastiska gåvor. Nu i det närmaste försvarslös. Jag borde hata henne. Men hur jag än försöker kan jag det inte. Jag känner henne inte. Jag tycker snarare synd om henne. Vilket liv att leva helt ensam på en plats som denna. Jag har aldrig berörts av hennes ondska förrän nu. Räddar jag henne, kommer hon då fortfarande att försöka döda mig. Hm, hon hade minst sagt en låg tröskel för att döda. Det skulle vara intressant att få veta vilka själsliga orsaker som ligger bakom detta. En verkligt osympatisk människa under alla omständigheter. Innan jag dömer henne måste hon iallafall få en chans att försvara sig

Sir Andrew beslöt att hejda hennes blödning, därefter skulle förhoppningsvis hennes kropp sköta resten.

Han sprang så fort han kunde tillbaka till sin vita springare. Det var nu inte det lättaste. Men väl framme vid sin häst, som lugnt stod och betade, hämtade han sin förbandslåda som han en gång fått under en vistelse på ett nunnekloster. Förbandslådan innehöll flera läkande örter och en stor rulle tygförband.

Ganska snart var han tillbaka hos Elmerra.

Ur förbandslådan tog han upp rullen med bindan. Innan han försökte stoppa blödningen rengjorde han de båda såren med ett läkande balsam, därefter gned han fast några av bladen i fettet och blodet som hade levrat sig något. När detta var klart var han tvungen att riva av henne klänningen för att komma åt att effektivt vira bindan runt hennes kropp.

Detta var något som gav honom blandade känslor. Han respekterade henne trots allt som kvinna och ville inte genera henne i onödan, när hon väl blir medveten om vad han gjort med henne om eller när hon nu vaknar. Samtidigt kände han ett visst mått av eggelse över att få se henne naken.

Han rev resolut av henne klänningen.

När han så studerade hennes slanka vackra mjälla kropp lade han märke till att en tvåhövdad drake hade tatuerats från skötet upp till de bägge fylliga fasta brösten. Tungorna från de båda drakhuvudena som placerats över hennes bröst tycktes slicka hennes bröstvårtor.

Över hennes sköte fanns också något som liknade en djävulsikon. Möjligen med tanke på att skrämma bort de som skulle komma på den hemska tanken att försöka penetrera henne.

Sir Andrew kunde inte dröja längre. Han lade ena änden på bindan över hennes navel och började vira den runt henne. Med jämna mellanrum drog han åt, så att blodflödet skulle stoppas bättre.

När bindan så satt väl anbringad runt hennes kropp ansåg han att det inte fanns mycket mer att göra. Han kunde bara hoppas att hennes fysik skulle vara tillräckligt stark för att rädda henne.

Han knäböjde och lyfte försiktigt upp henne på sina starka armar. Porten till hennes boning var öppen så han bestämde sig för att bära upp henne till hennes bädd, om han nu kunde hitta den. Hennes hår var så långt att han ideligen var nära att snubbla på det.

Han bar in henne genom porten och uppför en smal ringlande och mycket brant stentrappa. Det doftade av något som påminde om myrra. Trappan övergick så småningom i ett större rum där taket befann sig så högt upp att han inte ens kunde se det!

Flera öppningar fanns i väggarna. Ett var täckt med ett mörkrött draperi. Sir Andrew bestämde sig för att bära henne dit.

Väl inne såg han en bred säng som vilade i knät på en staty som föreställde en förfärlig varelse med bockhorn. Kunde det vara en avbildning av djävulen. Det såg misstänkt likt ut, så som han ungefär hade tänkt sig honom. Han lade henne försiktigt ner på bädden.

En överväldigande kraftlöshet kom över honom. Med en sista kraftansträngning krängde han av sig sin rustning och lade sig ner bredvid Elmerra i hennes ebenholtssvarta säng och somnade nästan omedelbart med en del av hennes hår under sig.

Mitt i natten vaknade han av att någon vidrörde hans ena kind med handen. När han slog upp ögonen såg han rätt in i Elmerras glansiga svarta ögon och kände hennes varma andedräkt mot sitt ansikte.

- VARFÖR, sa hon mjukt viskande, och visade ett oförstående uttryck. Varför tog du hand om mig?

Sir Andrew visste inte riktigt hur han skulle förklara, men beredde sig på att hålla ett mindre tal.

- Jag skulle nog vilja betrakta mig själv som en väldigt tolerant person, började han och hoppades att han inte verkade göra sig alltför märkvärdig. Till skillnad från de flesta i vårt samhälle i övrigt förordar jag full åsikts- och åskådningsfrihet. Detta anser jag vara en mänsklig rättighet. Dessutom tycker jag det berikar ett samhälle. Det väsentliga är inte vad man tror på utan att ens åsikter inte används för att skada andra. Häxor tror på svartkonst och djävulen, detta borde i sig själv inte kunna föranleda att man döms till bålet. Detta är förstås en radikal uppfattning. Ett brott skulle det dock bli om oskyldiga människor kom till skada genom ett utövande av ondskefulla häxkonster. Mycket av vad en häxa kan åstadkomma kan å andra sidan föra med sig något gott. Många är till exempel skickliga i läkekonst. Du är svarthäxa, vilket kanske är lite svårare att försvara än den häxa som bedriver god vit magi. Hela din trosuppfattning är ju ondskefull till sin natur. Men fortfarande bör gälla att så länge detta onda inte går ut över andra, om inte dessa först har skadat en själv, så finns egentligen inte fog för att man skall kunna dömas. Jag borde dock döma dig hårt, inte för din överlägsenhet som verkligen var påfrestande, utan för att du angrep mig och faktiskt ville döda mig, utan att du ens hade hunnit ta reda på vad jag ville. Du frågade ju inte ens efter vem jag var.

- Åh, förlåt då. Vem är du då? frågade häxan med ett generat leende, och två röda fläckar uppenbarade sig på hennes kinder. Sir Andrew upplevde det som att hon var generad på grund av sin mordlystnad och inte för att hon "glömt" att fråga efter hans namn.

- Sir Andrew, svarade han och rynkade ögonbrynen. Han var förbryllad över hennes förändring i attityd.

- Åh. Jag har hört många berättelser om dig, viskade häxan och hennes svarta läppar vidrörde nästan hans. Jag förstod att du var speciell, för ingen människa har någonsin hittat fram till min klippborg, utan min hjälp. Jag har ännu aldrig träffat på någon som vill mig väl, så förstå mig då om jag också tog dig för en fiende. Nå, vad var då ditt ärende? Samtidigt som hon sade detta smekte hon honom över läpparna med sina långa naglar, och tryckte så djärvt in en av dom i hans mun.

Det högg till i sir Andrews skrev och instinktivt började han suga på hennes långa nagel. Måtte den inte vara förgiftad, tänkte han. Så tog han det säkra före det osäkra spottade ut den inkräktande nageln. Sir Andrew kände av en konflikt mellan sina känslor - utgående från skrevet - och sitt förnuft, och visste inte vad han skulle svara och hur han skulle bete sig. För faktum var ju att han hade sänts dit för att döda henne. Det var hans uppdrag, men av det följde förstås inte att det var självklart att han själv ville bringa henne om livet. Han tyckte också om hennes nya vänliga – iochförsig kanske spelade - sätt, och hon ångade av sex och verkade ha bestämt sig för att bete sig förföriskt, så det var svårt att tänka klart. Han bestämde sig ändå för att vara uppriktig.

- Jag skall ärligt erkänna att jag sänts hit för att ta livet av dig. Men mitt sinne är sådant att jag aldrig utför en befallning om den strider mot mina egna övertygelser.

- I det här fallet verkar det som du har gjort precis tvärtemot din order, sa Elmerra ironiskt och kysste fjäderlätt hans båda ögon. Hur skall du förklara DET för din uppdragsgivare?

- Jag behöver inte förklara det för honom, för han är död, sa sir Andrew och skrattade till.

Elmerra gav också till ett kort, men mycket mer sympatiskt, skratt än de tidigare, och förmodligen utan att tänka på det, smekte honom lätt på insidan av ena låret.

- Inte kan du väl döda någon som du precis har räddat och som börjar trängta efter dig, sa hon med ett leende över läpparna, samtidigt som hon lät tungan förföriskt glida över de svarta läpparna, och hennes hand som mot hans vilja fått hans mandom hård och pulserande, smekte nu hennes eget nakna sköte. De ormlika ögonen lyste av åtrå liksom hennes kropps rörelsemönster också började likna en orms.

Sir Andrew hade en tudelad känsla inför häxan Elmerra. Hon var både den mest groteska och sexiga kvinna han sett. Med de långa ögonfransarna som just hade smällt till honom över ansiktet. Det väldiga hårsvallet som han ständigt var nära att försvinna in i. Det uppochnedvända häxkorset i hennes panna som gav honom ångestkänslor, samtidigt som han kände en stark upphetsning genom hennes heta andedräkt och hela hennes kropp som kråmade sig av begär.

Det slog honom att hon verkade nästan helt återställd.

Djävulens verk, tänkte han.

Under en stund av förvirring förhöll han sig passiv och lät henne hållas när hon förde ner en hand under byxlinningen, böjde sig över honom, tryckte sin ondskefulla kropp mot hans, och tvingade in sin långa tunga i hans mun. Det rann saliv ur hennes mun, och tungan roterade runt i hans munhåla. När hennes tunga mötte hans kunde han inte hålla tillbaka längre. Trotsigt och i ett tillstånd av ett kåthetens rus tänkte han:

"Jag struntar i alla förbannade moralkakor, nu tänker jag älska med den här satans sketna grymma groteska häxslynan. Nu tänker jag älska med en djävulstillbedjare, det är min ensak"

Så han gav efter och gav sig hän åt sina lustar. Han tog tag i hennes nakna skinkor - knådade dem - samtidigt som han rullade över henne, kysste henne hårt och passionerat. Och hon svarade allt hon förmådde. Han gjorde omedvetna stötrörelser mot hennes underliv. Elmerra besvarade dessa instinktivt. Han slickade henne över ansiktet, gjorde cirkelrörelser med tungan runt hennes ögon, nafsade och kysste om vartannat hennes hals. Tog tag i hennes hårsvall, kysste det, stoppade in stora testar i munnen. Det kändes som han ville sluka henne med hull och hår. Under tiden hade hans andra hand förflyttats till hennes sköte, som han masserade och kramade. Han förde in ett finger i henne, och körde det ut och in. Hon var så blöt att det hördes ljudliga slurpljud.

- Åh, ta mig, ta mig, kör in din lem i mig och ta mig hårt, hårt..., flämtade Elmerra bortom all sans och vett och spände kroppen i brygga.

Hennes ord tände honom ytterligare, och samtidigt som han lirkade fram sin stora stenhårda seniga mandom nafsade han och bet i hennes ena bröstvårta.

Elmerra särade våldsamt på benen, och sköt upp sitt underliv mot honom.

- Skynda ... dig ... jag ... brinner! Elmerra kastade huvudet fram och tillbaka på sängen. Hon var helt i extas.

Sir Andrew måste idissla för att inte tränga in i henne genast. Men han ville ytterligare stärka den kommande orgasmen, så han särade på hennes blygdläppar och slickade henne frenetiskt. Elmerra kastade sig som ett svar över hans lem och sög och bet i den så att det gjorde ont. Han var tvungen att slita den ur hennes gap för att inte skrika av smärtblandad njutning. Dessutom ville han inte komma i hennes mun.

- Nu du, nu skall du få en omgång så att du kommer att gå som en krympling resten av livet! Borta i en dimma förnam han sin egen röst som en dåres. Det verkade som alla hans tankar och okontrollerade språk sprang direkt upp från hans underliv.

Med brutal kraft trängde han in i henne. Hon svarade med nästan desperat upphetsning. Han körde in och ut i henne hårt och kraftfullt. Svetten lackade från bådas kroppar när det kändes som om de båda uppgick i något gemensamt helt fyllt av osläckt lust och åtrå.

Båda två var så nära sina klimax att det inte dröjde länge förrän de kom i en gemensam orgasm och sjönk ihop utpumpade bredvid varandra.

Sir Andrew återgick snart till den utpumpades sömn. Men med ett belåtet leende över sina läppar.

När han vaknade strålade solens strålar in genom ett öppet fönster och när han satte handen för de bländande strålarna kunde han se ett skimmer runt en ljusklädd gestalt. En kvinna av säregen skönhet i långt svart soltorkat hår. Hon såg ut som en venus just uppstigen ur havet, hennes ansikte var rent och friskt, och … utomordentligt vackert!

Till hans häpnad kunde han se att det faktiskt var den kvinna han precis älskat med, men inget uppochnedvänt kors fanns där längre i hennes panna, inget grodöga som dinglade under hennes näsa, och hennes läppar var naturligt röda.

Och hon log ljuvligt emot honom.