Inskickad av ANONYM

Jag kände att jag ville krama på henne som om hon var mitt sista hopp.
Jag hoppades kunna krama fram en känsla av lycka.
Jag kände den och hoppades att den var äkta…

Magin tog fart när allt föll samman, vår intensiva ögonkontakt, tystnaden och våra egna tankar om varandra och allt. Hennes händer var inte vackra, men de formade ord på min kropp som berörde mig. Att Flickan med sin obehagliga röst också kunde finna unika ordkombinationer som överraskade, nådde min själ och smekte mig mentalt, berövade mig ytterligare en fördom. Jag kontrade med att accelerera närheten genom att nyttja hennes sinnen. Vackra blommor fuktade mina läppar och när hon luktade sig till dem nafsade jag tag i näsborren. Jag blåste omkring i hennes näsa och spred min doft av goda ord ända till svalget. Hon kände svag smak av uppfylld längtan, men det var bara en försmak. Jag smakade på henne och kände hur hungern växte för varje tugga. Driften efter henne stegrades ju mer jag andades hennes luft. Hon andades min och våra lungor växte samman. Sekunder upplevdes i år. Vi åt och drack som de närhetshungrande och ömhetstörstande Barn vi var. En kärleksbuffé stod framdukad och vi stal från alla fat. Festen fortsatte i våra huvuden, berusade Lyckotankar argumenterade sönder en trött Tristess, glada Känslor skålade i lyckotårar, Lusten blev serverad tillfredsställelse och ruset vi kände sprängde våra gränser av glädje.

Min kropp var spänd som en båge. Som en regnbåge är redo att skjuta alla färger över himlen, var jag redo att regna mina känslor i ord och ömma beröringar över hennes kropp och liv. Jag hade viljan att ge henne allt, och i det omedvetna tillstånd jag befann mig i, trodde jag nog att jag kunde det… Hon gav uttryck i att uppleva njutningen oändligt när jag plötsligt befann mig överallt i henne. Hon kände sig bekräftad och andades liv istället för luft. Upphetsade hjärtslag som uttryckte oändlig tid av lättnad och frihet slog takten i oss båda. När jag blötte henne kved hon till och jag nästan dog av hennes ömsesidiga bekräftelse. Det var en bisarr känsla eftersom jag ville det ena om jag inte fick det andra…

Vi båda kände oss som slagfält vi bekämpat strider på, och segrat. Segerruset kom och gick, och ganska snart efter stirrande i varandra med ömhetens blick, klev fokus på verkligheten in och vi landade och somnade in.

Jag såg mig själv peta på hennes liv för att väcka henne. Hon petade tillbaka och Väckte mig. Var var jag? Vad hade jag sagt, gjort och känt? Jag insåg plötsligt att jag sökt en känsla genom henne, en känsla som egentligen inte fanns, som jag skapat ur min egen ömhetstörst. När jag förstod kände jag mig aningen befriad och skonad, för den sanna känslan av frihet, lycka och magi kunde hon inte framkalla. Var det något i hennes utseende, person eller liv, som störde mig eller störde henne själv? Eller var det något i mig som störde mig? … Det var ohållbart att fortsätta trots vår upplevelse. Målar man sanningen med lögner blir tavlan falsk och får inget djup. Smicker och lögner kan vara två kort av samma valör, och vi spelade över varandra hela tiden. Vi brast båda i gråt som barn i sin första katastrof, och jag drack av hennes tårar som bevis på min empati…

Jag kan knappast röra vid mina känslor på samma sätt som när mina sinnen var vid liv. Min smak och lukt för närhet har bedövats av motgångar och bakslag. Känslorna är visserligen starka och intensiva och närheten underbar och mer behövlig, men njutningen och påtagligheten ville aldrig infinna sig. Närvarokänslan kantas av någon slags ängslan och når liksom aldrig fram till mig. Jag är blockerad!

Att jag sårats eller sårat mig själv ärr-hjärtad ett antal gånger hindrar mig inte från att fortsätta söka Känslan som skall ge mig Lycka… Lycka! Det är ett ord jag knappt har rätt att bruka längre. Jag kommer ihåg vad ordet betyder, men jag minns inte hur den uppstår och hur känslan verkar i Mig, hur tillståndet upplevs. Dock är känslan av Lycka värd att utstå fruktansvärda smärtor för, eftersom den skiner starkare än livets Sol när den strålar. Nu är dock känslan av lycka överskuggad av själva tanken om den…

Att man söker sig till människor som tänker och upplever livet likadant är bra. Man kan vinna många vänner som inte bara gör livet uthärdligt, utan till och med utomordentligt. Att jag i henne hade vunnit en vän visste jag. Vad jag däremot sökte var mer svårfångat. Jag ångrar visserligen ingenting. Upplevelserna och tankarna, erfarenheterna av känslorna är ovärderliga, men Känslan av att få vara förälskad snarare än förälskelsen själv hade fångat mig. Besatt av denna känsla sårade jag oss båda oerhört… Jag ångrar ingenting. Allt är vad det är. Jag lärde mig något. Jag gör aldrig om det.